34
— Se så, sade Bussy, sedan delningen var gjord, nu är det bra, mina vänner; återfören mig nu till mitt palats.
— Ack ja, det skall visst ske, stackars unge man; slaktaren är stark, och dessutom har han en häst, som ni kan begagna.
— Ja, inföll slaktaren; både jag och min häst stå till er tjänst, ädle herre.
— Välan, min son, sade munken, medan slaktaren går efter sin häst, kan ni bikta er.
— Vid Gud! sade Bussy, i det han satte sig upp, jag hoppas, att det inte är så farligt med mig heller; laga således, min far, att ni får bikta någon, som har brådare än jag. Jag fryser och vill så fort som möjligt till mitt palats för att värma mig.
— Huru heter då ert palats?
— Hôtel de Bussy.
— Hvad säger ni, utropade de kringstående; hôtel de Bussy?
— Ja, hvarför tycken I det vara så underligt?
— Ni är då en af Bussys folk?
— Jag är Bussy själf.
— Bussy! ropade alla; den ädle Bussy, den tappre Bussy, de kungliga gunstlingarnes skräck! Lefve Bussy!
Vid dessa ord upplyfte de den unge mannen och buro honom i triumf till palatset, medan munken gick sin väg i det han räknade sin andel af pengarna och mumlade:
— Om det är den fördömde Bussy, så förvånar det mig ingalunda, att han ej velat bikta sig.
Då Bussy återkom till sitt palats, lät han kalla sin läkare, som fann såret föga farligt.
— Säg mig, sade Bussy, om ej detta sâr redan varit förbundet?
— Det kan jag verkligen ej säga, svarade doktorn.
— Och säg mig, återtog Bussy, om det är så svårt, att jag kunnat yra däraf?
— Utan tvifvel.
— För tusan! utropade Bussy, då skulle möjligen de där granna väggarna, den präktiga sängen, porträttet och den tillbedjansvärda damen äfvensom doktorn, som lekte blindbock och åt hvilken jag höll på att ropa: akta er, det bränns! — då skulle allt detta blott varit en yrsel, och ingenting mer varit verkligt än min strid med konungagunstlin-
