— Kanske vore det opassande att nu gå in, anmärkte Aurilly.
— Alldeles inte; ni finner hans höghet i sitt kabinett; gå bara in.
Härvid sköt han Aurilly in i nästa rum, där den bestörte lutspelaren såg d'Epernon stå framför en spegel, sysselsatt att vrida upp och pomadera sina mustacher, medan Maugiron satt vid fönstret och höll på att klippa ut lättsinniga gravyrer.
Utan värja satt hertigen mellan dessa bägge herrar, som emellanåt med väktaremin betraktade honom och sade honom hvarjehanda obehagliga saker. Då hertigen fick se Aurilly, ville han skynda emot honom.
— Sakta, sakta, nådig herre! sade Maugiron; ni trampar på mina gravyrer.
— Min Gud! utropade Aurilly; hvad ser jag! Man förolämpar min herre!
— Nej, se den hygglige herr Aurilly, sade d'Eperon, i det han fortfor att vrida upp sina mustascher; hur mår han? Bra, tror jag, ty han ser så rödblommig ut.
— Gör mig det nöjet, herr musikus, att lämna mig er lilla dolk, sade Maugiron.
— Mina herrar, ropade Aurilly, kommen I då ej ihåg, hvar I befinnen eder?
— Jo visst, jo visst, bäste herr Orpheus, och det är just därför vi begära er dolk, ty ni ser väl, att hertigen är utan vapen.
— Aurilly, sade hertigen med en röst, full af smärta och förtviflan, anar du då ej, att jag är fånge?
— Hvilkens fånge? frågade Aurilly.
— Min brors; förstod du ej det, då du såg mina fångvaktare.
Aurilly uppgaf ett rop af förvåning.
— Ack, om jag det kunnat ana! sade han.
— Så skulle ni tagit med er lutan för att förströ hans höghet, sade en gäckande stämma; men jag har låtit hämta hit den; här är den.
Härvid räckte Chicot verkligen in lutan åt den arme Aurilly, som bakom gascognaren kunde se Quélus och Schomberg, hvilka gäspade så, att de kunnat vrida munnen ur led.
