54
— Hur går det med schackpartiet, Chicot? frågade d'Epernon.
— Ja, det var sant, tillade Quélus, hur går det?
— Jo, svarade Chicot, jag tror, mina herrar, att min löpare räddar sin konung, men inte utan mycken svårighet. Se så, herr Aurilly, tillade han, gif mig nu er dolk i utbyte mot er luta, den ena tjänsten är den andra värd.
Den häpne lutspelaren lydde och satte sig på en dyna vid sin herres fötter.
— Där ha vi en i fällan, sade Quélus; låt oss nu skrida till de öfriga.
9.
Konungen utnämner en chef för ligan.
Timmen för den stora audiensen var kommen. Paris hade till Louvren sändt sina deputationer af ligister, sina handtverksdeputationer, sin magistrat, sin milis och massor af åskådare.
Konungen, som befann sig i tronsalen, omgifven af sina officerare, sina vänner och sin familj, såg alla korporationerna defilera förbi för att, då de lämnat sina äldste, sina anförare, i palatset, gå och intaga de dem anvisade platserna nere på borggårdarna. Han kunde sålunda med en enda blick öfverskåda massor och nästan räkna sina fiender, hvarvid han hade god hjälp, antingen af Chicot, som stod gömd bakom den kungliga stolen, eller af änkedrottningens uttrycksfulla min eller af en oförsiktig åtbörd af en och annan ligist.
Hastigt inträdde grefve de Monsoreau.
— Se, sade Chicot, se då Henrik lille!
— Hvad vill du, att jag skall se?
— Kors, se då på din öfverhofjägmästare; han är så blek, så betäckt af damm och smuts, att han väl förtjänar uppmärksamhet.
— Ja, det är verkligen han, sade konungen.
Henrik vinkade ât Monsoreau, som genast närmade sig.
— Hvad! är ni i Louvren, min herre? frågade Henrik;
