72
missnöjd med prinsen, dragit sig tillbaka; fången befann sig således femtio fot öfver marken och hade fyra tappra väktare att öfvervinna, oberäknadt att borggården var full af schweizare och soldater.
Emellanåt gick han till fönstret och blickade ned i vallgrafvarna; men en sådan höjd kunde framkalla svindel äfven hos den tappraste, och hertigen af Anjou var långt ifrån att uthärda profvet.
Dessutom inträdde hvarje timme någon af prinsens väktare, och utan att bry sig om prinsens närvaro, till och med utan att låtsa se honom, gjorde de sin rund omkring rummet öppnade dörrar och fönster, ja, öfvertygade sig till och med, att gardinerna voro på sitt ställe och att lakanen ej voro klippta i remsor.
Stundom lutade sig äfven utom balkongen, men kände sig trygga, då de besinnade att fången befann sig femtio fot öfver marken.
Favoriterna hade fullkomligt rätt i sin förmodan, att hertigen af Anjou aldrig med våld skulle försöka att komma på flykten, att han aldrig skulle besluta sig till en farlig eller svår rymning. Ej därför att det felades den värdige fursten uppfinningsförmåga; tvärtom, denna var i förtviflad verksamhet, under det han spatserade omkring i rummet.
Emellanåt tryckte prinsen sitt bleka anlete mot fönsterrutorna, som vette åt Louvrens vallgrafvar. Bortom dessa grafvar låg en femton fot bred strandremsa, och ännu längre bort såg man den spegelklara Seinen.
Hertigen af Anjou hade gifvit akt på solnedgången; han hade med allt det intresse, en fånge ägnar åt detta skådespel, följt dagens aftagande och mörkrets tillväxt. Han hade länge betraktat denna skiftande tafla af det gamla Paris med dess tak, den ena timmen förgyllda af solens sista strålar, den andra försilfrade af månens bleka sken; därefter hade han fattats af en häftig förskräckelse, då han fick se tunga moln vältra fram på himlahvalfvet och bebåda ett häftigt oväder till natten.
Bland andra svagheter hade hertigen äfven den att vara rädd för åskan, och han skulle gifvit mycket, om hans väktare då kommit in till honom, hade de än skymfat honom därvid. Emellertid kunde han omöjligt ropa in dem, ty
