Vakthafvande kaptenen öppnade.
— Herr de Bussy, utropade han förvånad.
— Ja, jag själf, min bäste herr de Nancey, svarade Bussy. Konungen önskar att tala med herr de Saint-Luc.
— Godt, svarade kaptenen; man skall underrätta herr de Saint-Luc därom.
— Men hvad gör då den stackars herr de Saint-Luc? fortfor Bussy.
— Han leker med Chicot, nådig herre, medan han väntar på konungen, som begifvit sig till audienssalen.
— Tillåter ni, att min page väntar mig här? frågade Bussy.
— Alltför gärna, svarade officern.
— Kom då in, Jean, sade Bussy till sin unga följeslagerska. Han pekade på en fönsternisch, där hon genast dolde sig.
Knappt hade hon hunnit dit, förrän Saint-Luc inträdde; af artighet gick herr de Nancey så långt afsides i rummet, att han ej kunde höra, hvad som sades.
— Hvad är det konungen vill mig nu igen? sade Saint-Luc med vresig ton. Jaså, är det ni, herr de Bussy.
— Jag själf, bäste Saint-Luc; men först och främst, härvid sänkte han rösten, tack för den tjänst ni gjorde mig.
— Ack, sade Saint-Luc, det var ju helt naturligt, att jag kunde fördraga den tanken, att en tapper ädling, sådan som ni, skulle lönnmördas. Dock trodde jag er vara död vid det här laget.
— Föga fattas att så är, men föga i ett dylikt fall vill säga det samma som ganska mycket.
— Huru då?
— Jo, jag har sluppit undan med ett duktigt värjstyng, som jag dock, efter hvad jag tror, betalat igen med ränta åt Schomberg och d'Epernon. Hvad Quélus angår, så kan han lyckönska sig öfver sin starka hufvudskål; det var en bland de hårdaste, jag någonsin träffat på.
— Nå, berätta mig då ert äfventyr, det skall förströ mig litet; sade Saint-Luc, i det han gäspade så, att han kunnat draga käkarna ur led.
— Det har jag för ögonblicket icke tid till, min bäste Saint-Luc. Dessutom är jag hitkommen för en helt annan sak. Ni leds här betydligt, kan jag tro.
— Kungligt är rätta ordet.