46
— Nå, då kan jag förströ er litet. För tusan, den ena tjänsten är den andra värd, vill jag tro.
— Ni har rätt, och den, ni gör mig, är ej mindre än den, jag gjort er, ty man kan dö af ledsnad lika väl som af ett värjstyng; det går visst långsammare, men så mycket säkrare.
— Stackars grefve! svarade Bussy. Som jag misstänkte, är ni fången.
— Ja, så mycket man kan vara det. Konungen påstår, att ingen annan än jag kan roa honom. Hans majestät är verkligen bra god; ty sedan i går har jag grimaserat åt honom värre än hans apa och varit ovettigare på honom än hans hofnarr.
— Nå, kan jag ej göra er någon tjänst?
— Jo visst, sade Saint-Luc; ni kan gå hem till mig, eller rättare till marskalk de Brissac, för att ställa min lilla hustru tillfreds. Hon är visst mycket orolig för min skull och finner säkert mitt uppförande, lindrigast sagdt, besynnerligt.
— Nå, hvad skall jag säga henne?
— För tusan, säg henne, hvad ni själf sett, att jag är fången och icke får lämna Louvren, och att konungen oupphörligt pratar med mig om vänskap och om dygd.
— Nå, hvad svarar ni honom? yttrade Bussy skrattande.
— Jag svarar honom, att jag, när det gäller vänskap, är en otacksam best, och när det blir fråga om dygd, är jag en fördärfvad varelse, hvilket dock ingalunda hindrar honom från att fortfara och suckande upprepa: Ack, Saint-Luc, är då vänskapen blott en villa, är då dygden blott ett tomt ord? Sedan han först sagt detta på franska, säger han om det på latin och upprepar det slutligen på grekiska.
— Ja, hvad vill ni, att han skall göra? Han tror sig kunna beveka er. Men var detta allt, ni hade att bedja mig om?
— Ack ja; jag vet ej, att ni kan göra mig någon annan tjänst.
— Nå, då är det redan gjordt.
— Hvad menar ni?
— Jo, jag anade, hvad som händt er, och har på förhand underrättat er hustru därom.
— Nå, hvad svarade hon?
— Att börja med ville hon ej tro mig; men, tillade Bussy och blickade åt fönstret, jag hoppas, att hon slutligen låter
