öfvertyga sig. Bed mig således om något annat, något svårt, till och med omöjligt; då kan det bli ett nöje att försöka det.
— Då, min käre Bussy, skall jag be er att för några ögonblick låna riddar Astolfs bevingade häst och föra den utanför mitt fönster. Jag vill då stiga upp på den bakom er, och ni skall föra mig hem till min hustru. Sedan står det er fritt att efter behag fortsätta er färd till månen.
— Min vän, sade Bussy, det vore mycket enklare att föra den bevingade hästen till er hustru, som då kunde färdas hit på den.
— Hit!
— Ja, just hit. Vore inte det ännu lustigare, säg? Ni skulle inte leds då mera.
— Nej, på min ära. Jag har verkligen bra ledsamt här. Fråga bara Chicot. Allt sedan i morse tål jag inte att se honom, och tre gånger har jag redan manat ut honom. Den narren blef så rasande däröfver, att man kunde dö af skratt åt hans vrede, men hvad tycker ni väl, jag drog ej ens på munnen däråt. Jag tror, att, om det här räcker länge, så antingen mördar jag honom helt enkelt för att förströ mig, eller också låter jag honom döda mig.
— För fan, lek ej på det sättet; ni vet, att Chicot är en säker skytt; dessutom skulle ni leds ännu mer i en likkista än här, eller hur? Men, hör på, vill ni att jag skall skänka er min page?
— Stor tack, sade Saint-Luc; jag afskyr pager. Konungen har tillbjudit mig att låta hämta hvilken jag önskade af mina egna, men jag har afslagit det. Bjud honom åt konungen, som håller på att sätta upp ny betjäning. Hvad mig angår, skall jag hädanefter aldrig låta uppassa mig af annat än kvinnor.
— Ah, envisades Bussy, det går ändå alltid an att försöka.
— Bussy, svarade Saint-Luc uppbragt, det är ej vänskapsfullt af er att skämta med mig på det där sättet.
— Men då jag säger, att jag vet, hvad som fattas er.
— Nej, nej, hundra gånger nej!
— Hollah, page, kom hit!
— För fan i våld! utropade Saint-Luc med stigande vrede.
Pagen lämnade sitt gömställe och skyndade fram helt rodnande.
— O, hvad är detta? mumlade Saint-Luc helt häpen, då han igenkände Jeanne.
