50
— Ja, svarade konungen, det var rätt bra, att ni kom. Jag tycker, att ert utseende antyder välbefinnande, oaktadt man sagt mig, att ni är sjuk.
— Åderlåtningar rena hyn, sire, svarade Bussy, följaktligen bör jag se mycket frisk ut.
— Nå, emedan ni blifvit sårad och illa handterad, så klaga då vid domstol, herr de Bussy, och jag lofvar, att er skall vederfaras rättvisa.
— Förlåt, sire, genmälde Bussy, jag har hvarken blifvit sårad eller slagen och beklagar mig icke.
Henrik såg förvånad på hertigen af Anjou.
— Jag tyckte, ni sade det, yttrade han.
— Bussy har fått ett värjstyng, svarade hertigen af Anjou.
— Är det sant? frågade konungen, i det han vände sig till Bussy.
— Visserligen bör det vara sant, ers majestät, då er bror säger det, svarade Bussy; förste prinsen af blodet kan icke ljuga.
— Och ehuru ni fått ett värjstyng, återtog Henrik, så beklagar ni er ej?
— Jag skulle ej beklaga mig, sire, annat än i händelse man högge af mig högra handen, hvilket skulle hindra mig från att kunna hämnas; fast, tillade den hårdnackade slagskämpen, jag hoppas, att jag i värsta fall skulle göra det med den vänstra.
— Oförskämde! mumlade Henrik.
— Sire, sade hertigen af Anjou, ni talade nyss om rättvisa; välan, skipa då rättvisa, vi önska ingenting högre. Anbefall rannsakning, så att man får veta, hvem som tillställt försåtet och uttänkt mordanslaget.
Henrik rodnade.
— Nej, svarade han, för denna gång vill jag hellre förbli okunnig om, hvilka förbrytarne äro, och benåda allesamman. Däremot fordrar jag, att dessa hätska fiender må sluta fred sins omellan, och jag är ledsen, att Schomberg och d'Epernon i följd af sina sår ej äro närvarande här. Hör på, hertig af Anjou, hvilken af mina vänner var enligt er tanke den hätskaste? Det bör vara er lätt att säga det, emedan ni påstår er ha sett det.
— Sire, svarade hertigen, det var Quélus.
— Ja, det är sant, svarade Quélus, jag nekar ej därtill; ers höghet har alldeles rätt.
