64
— Ja, sade kungen, Eva var också vacker, och likväl har hon vållat allas vårt fördärf.
— Aha, sire, det är således därifrån ert agg härleder sig?
— Jag har också drömt något, mumlade konungen.
— Välan, sire, återtog Saint-Luc, jag tyckte i drömmen, att min hustru blifvit förvandlad till en liten fågel och kom flygande hit till Louvren.
— O, du världsliga människa! sade konungen.
— Sire, ni må gärna kalla mig världslig. Om jag nu i natt skall vaka hos er, vill jag åtminstone ha någon ersättning för min dröm; således, om ers majestät vill låta skicka efter musik och …
— Nog, nog, Saint-Luc, afbröt konungen, i det han steg upp, du skulle vålla min undergång och din egen med, om jag längre stannade kvar. Farväl därför! Jag hoppas, att Gud sänder dig en hälsosam uppenbarelse, som kan förmå dig att i sällskap med mig göra syndabot och tänka på din själs frälsning.
— Det tviflar jag på, sire; jag är till och med säker därpå, att jag råder ers majestät att ju förr dess hellre köra den sällen Saint-Luc på porten, emedan han föresatt sig att icke bättra sig.
— Nej, Saint-Luc; jag hoppas, att du får någon väckelse, liksom jag fått, och jag vill nu gå att bedja för dig.
— God natt då, sire!
Därpå började Saint-Luc gnola första versen af en lättsinnig visa, den konungen plägade sjunga, när han var vid godt lynne. Henrik fick då så mycket brådare att aflägsna sig, stängde dörren och mumlade, i det han gick in i sitt rum:
— Store Gud, din vrede är rättvis, ty världen blir allt värre och värre!
9.
Konungens rädsla, för det han varit rädd, och Chicots rädsla att blifva rädd.
Då konungen kom tillbaka från Saint-Luc, fann han hela hofvet enligt sin befallning samladt i stora galleriet. Han utdelade då åtskilliga ynnestbevis åt sina vänner, det vill säga, han skickade d'O, d'Epernon och Schomberg åt landet, hotade Maugiron och Quélus att strängt straffa dem,
