om de någonsin mer vågade att gifva sig i gräl med Bussy, räckte denne senare sin hand att kyssa och höll sin bror Frans en lång stund tryckt mot sitt hjärta.
Emellertid nalkades den vanliga timmen för konungens kvällsmottagning, men man kunde lätt se, att Henrik så länge som möjligt uppsköt denna. Slutligen slog Louvrens ur tio, och Henrik kastade en forskande blick omkring sig, liksom ville han bland sina vänner utvälja den, som skulle få i uppdrag att blifva hans föreläsare i stället för Saint-Luc, som undanbedt sig det.
Chicot förstod meningen och utropade med sin vanliga djärfhet:
— Hör på, Henrik, du ser så vänligt på mig i afton; skulle du kanske söka någon, åt hvilken du kan ge bort något fett abbotstift med tio tusen livres i inkomst? För tusan, hvilken dråplig prior jag skulle bli! Gif det åt mig, min son, gif det åt mig!
— Följ mig, Chicot, sade konungen; god natt, mina herrar! Jag vill nu gå till sängs.
Chicot vände sig till hofmännen, vred upp sina mustascher, och i det han härmade Henriks röst, upprepade han:
— God natt, mina herrar! Vi vilja nu gå till sängs.
Hofmännen beto sig i läppen och konungen rodnado af harm.
— Hör hit, min barberare, min hårfrisör och min kammartjänare, fortfor Chicot, men framför allt tag hit min pomada.
— Nej, det behöfs ingenting af allt det där i afton, sade konungen; fastan har gått in, och jag är botgörande.
— Men jag saknar rätt mycket pomadan, jag, invände Chicot.
Konungen och narren gingo nu in i den kungliga sängkammaren.
— Hör på, Henrik, sade Chicot, då de kommit in, det är alltså jag, som i afton är din favorit och ditt oumbärliga sällskap. Jag är således vacker och älskvärd i dag, jag!
— Tig, narr, sade konungen, och ni, tillade han, i det han vände sig till kammartjänarne, lämnen mig.
Tjänarne lydde. Henrik och Chicot blefvo ensamma, och Chicot betraktade med förvånade blickar konungen.
— Hvarför skickar du bort dem? frågade han; de ha ju ännu inte smort oss. Tänker du kanske själf smörja mig
