66
med din egen kungliga hand? Godt! Det kan också vara en botgöring så god som någon annan.
Henrik svarade ej. Konungen och narren betraktade hvarandra ett ögonblick tigande.
— Låtom oss bedja! sade slutligen Henrik.
— Stor tack, svarade Chicot; det är icke mycket roligt. Om det var därför, du tog mig med dig, så vill jag hellre gå tillbaka till det dåliga sällskap, jag lämnade. Farväl, min son! God natt!
— Stanna! befallde konungen.
— Ah, sade Chicot, detta stöter på tyranni! Du är en riktig despot. Jag leds här, jag. Hela dagen har du tvungit mig att piska sönder mina vänners skinn, och nu vill du, att vi skola börja med leken igen i afton. För tusan, Henrik, låt bli det! Vi äro inte mer än två, och då man inte är mer än två, så träffar hvart enda slag.
— Tig, din eländige pladdrare, återtog konungen, och tänk på att göra bot och bättring!
— Jaså, äro vi nu där igen? Jag ångra mig! Hvad vill du, att jag skall ångra? Kanske att jag gjort mig till narr åt en munk? Nåväl, jag känner verkligen ånger däröfver.
— Ingen hädelse, slyngel, ingen hädelse! sade konungen.
— Hör på, återtog Chicot; jag skulle tycka mer om att vara inspärrad i en lejonbur eller i sällskap med en hop apor än att vara instängd med en tokig kung. Farväl! Nu går jag min väg.
Konungen tog nyckeln ur dörren.
— Henrik, sade Chicot, jag skall säga dig, att du ser ganska hemsk ut, och om du inte vill låta mig gå, ropar jag på hjälp; jag skriker, jag skall slå sönder dörrar och fönster, kom ihåg, att jag säger dig det.
— Chicot, sade konungen i den mest sorgliga ton, Chicot, min vän, du gycklar med i bedröfvelse.
— Aha, jag förstår, svarade Chicot; du är rädd för att vara ensam. Det är alltid så med tyranner. Tag emellertid min långa värja och låt mig gå min väg med slidan. Hvad säger du om det?
Vid ordet rädd skakades Henrik af en oförklarlig rysning; därpå reste han sig häftigt upp och gick med stora steg fram och tillbaka i rummet. Hans utseende förrådde så mycken sinnesrörelse, hans ansikte var så ytterst blekt, att Chicot verkligen börjado tro, det konungen var sjuk, och
