Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

68

alltsammans för dig, efter som jag nödvändigt måste göra det för att få dig att tiga.

— Godt, sade Chicot, i det han drog ut sin ofantliga värja; då man en gång vet, hvad man har att frukta, kan man nog försvara sig. Berätta nu, berätta, min son.

Vid dessa ord satte sig Chicot bekvämt i en stor fåtölj och placerade sin dragna värja mellan sina knän.

— Förliden natt, sade Henrik, låg jag och sof …

— Jag med, sade Chicot.

— Då kände jag plötsligt en vindfläkt öfverfara mitt ansikte.

— Ah, det var bara hunden, som var hungrig och slickade på din deg.

— Jag vaknade helt häpen och kände mitt skägg resa sig af fasa under masken.

— Ah, din berättelse förorsakar mig just en behaglig rysning, sade Chicot, i det han kröp ihop i sin länstol och stödde hakan emot knappen på sin värja.

— Då, fortfor konungen, men med så låg och darrande stämma, att orden knappt nådde Chicots öra, då hördes en röst i rummet, i så klagande ton, att den grep mig i mitt innersta. Eländige syndare, sade rösten, jag är Herren din Guds röst. Hör mig, du förhärdade, har du fullt och fast beslutit att fortfara med dina gudlösheter?

— Nej, sade rösten det verkligen! utropade Chicot. Kors, då tycks Vår Herres röst mycket likna ditt folks, efter hvad jag kan finna.

— Därpå, fortfor konungen, följde tusen andra förebråelser, hvilka, jag bedyrar det, voro högst plågsamma att höra.

— Hör, sade Chicot, säg mig litet mer, min son; berätta mig hvad rösten sade, att jag må få veta, om Vår Herre hade riktig reda på allt.

— Gudlöse! skrek konungen; om du tviflar, så låter jag straffa dig.

— Nej, sade Chicot, jag tviflar visst inte; jag är blott förvånad öfver, att Vår Herre ända tills nu dröjt med att göra dig dessa förebråelser. Han har blifvit bra långmodig efter syndafloden. Emellertid, min son, blef du väl bra rädd?

— Ja, svetten rann i stora droppar utför mina tinningar, och blodet stelnade i mina ådror.

— Nå, det var naturligt. Då ropade du, de kommo in, sökte öfverallt, men ingenstädes fann man Vår Herre. Min