son, var nu uppriktig och säg mot din vana sanningen: hvad tänker din biktfar om denna uppenbarelse?
— Han ryste, korsade sig och bjöd mig att ångra mig, såsom Gud befallt.
— Ganska rätt; men hvad sade han egentligen om uppenbarelsen eller rättare om rösten?
— Att det var Försynens skickelse, att det var ett underverk, att jag skulle tänka på statens bästa; också har jag redan denna morgon.
— Hvad har du gjort denna morgon, min son?
— Jo, jag har gifvit hundratusen livres åt jesuiterna, och har jag piskat sönder min egen och mina hofmäns kroppar.
— Bravo! Än sedan?
— Ja, sedan, ja, hvad tänker du om det, Chicot? Men det är ej till gycklaren, jag ställer mitt tal, utan till den kallblodige, lugne mannen, till vännen.
— Ack, sire, sade Chicot, jag tänker, att ers majestät varit hemsökt af maran.
— Du tror således?…
— Att alltsammans varit en dröm, som ej skall komma igen, om ers majestät ej för mycket tänker därpå.
— En dröm? sade Henrik och skakade på hufvudet. Nej, nej, jag var fullkomligt vaken, det kan jag försäkra dig.
— Du sof ju, Henrik?
— Nej, jag låg med vidöppna ögon; jag såg månen glindra genom mina fönsterrutor, såg ametisten på min värjknapp, just på det ställe, där du nu är, lysa med ett dystert sken.
— Än lampan?
— Den hade slocknat.
— Käre son, en dröm, bara en dröm!
— Men hvarför tror du ej därpå, Chicot? Händer det understundom, att Gud talar till konungarne, då han vill utföra något stort verk på jorden?
— Jo, visst talar han till dem, sade Chicot, men så lågt, att de aldrig höra det.
— Nå, förstår du nu, hvarför jag vill, att du skall stanna kvar hos mig? sade konungen.
— Nej, min själ, jag det förstår, svarade Chicot.
— Jo, det är därför, att du med egna öron skall få höra, hvad rösten säger.
— Och för det att man skall tro, att jag bara gycklar
