10.
Huruledes Herrens röst misstog sig och talade till Chicot, då den trodde sig tala till konungen.
Omkring tio minuter förblefvo konungen och Chicot tysta och orörliga, men hastigt for konungen upp, väckt ur den angenäma domning, som föregår sömnen. Äfven Chicot flög upp, och båda sågo häpna på hvarandra.
— Hvad är på färde? frågade Chicot.
— Fläkten, fläkten! hviskade konungen.
I samma ögonblick slocknade vaxljusen, som guldstatyn hōll i handen, därpå lampan, och rummet upplystes endast af det sista skenet från brasan.
— Det var besynnerligt, ropade Chicot, i det han steg upp.
— Tyst! Rösten skall nu låta höra sig, sade Henrik och kröp tillsammans i sin säng.
— I samma ögonblick hördes verkligen en skarp, ihålig stämma, som tätt utmed sängen uttalade dessa ord:
— Förhärdade syndare, är du där?
— Ja, Herre, svarade konungen, hvars tänder skallrade af fruktan.
— Hm, sade Chicot, det där var en bra hes röst för att komma från himmeln. Men lika godt, det är i alla fall hemskt.
— Hör du mig? frågade rösten.
— Ja, Herre, svarade Henrik, och jag har ödmjukat mig under din vrede.
— Tror du då, att du har lydt mig, återtog rösten, därför att du haft en hop gyckel för dig i dag, utan att ditt hjärta haft någon del däri?
— Bra sagdt! utropade Chicot.
Konungen hopknäppte skälfvande sina händer, under det Chicot sakta närmade sig hans säng.
— Nå, olycklige, mumlade Henrik, tror du nu?
— Vänta litet, sade Chicot.
— Hvad vill du här?
— Tyst bara; smyg dig sakta ur sängen och låt mig få ligga mig där.
— Hvarför det?
