70
då jag upprepar, hvad jag hört! Chicot är en så obetydlig, så ringa, så narraktig person, att ingen skall tro honom, om han än berättade något. Inte illa uttänkt, min son.
— Hvarför ej hellre tro, att det är till din bepröfvade vänskap, jag anförtror denna hemlighet?
— Ah, ljug inte, Henrik; ty om rösten låter höra sig, så skall den förebrå dig ännu en lögn, och du har förut nog många synder på ditt samvete. Men, lika godt, jag går in på saken. Jag har dessutom ingenting emot att höra Vår Herres röst; kanske har den också någonting att säga mig.
— Nåväl, hvad skall jag nu göra?
— Du skall gå och lägga dig, min son.
— Men kanske det är bättre jag är uppe?
— Tror du kanske, att du skall förhindra Vår Herre att tala för det du står upprätt på golfvet? En kung är aldrig mer än kronan högre än andra människor, och då han inte bär den, så, tro mig, Henrik, är han ej större än de, ofta mycket mindre.
— Godt, sade konungen, du stannar ju kvar, och du somnar inte?
— Det kan jag inte lofva. Det är med sömnen som med rädslan, min son; den beror ej af viljan.
— Men du vill ju åtminstone bjuda till att hålla dig vaken, eller hur?
— Ja, var lugn; jag skall nypa mig litet emellanåt; dessutom skall rösten nog väcka mig.
— Gyckla inte med rösten, sade Henrik, som redan hade ena benet i sängen, men drog det tillbaka.
— Se så, sade Chicot, skall jag hjälpa dig i säng?
Konungen drog en djup suck, och sedan han oroligt blickat åt alla håll i rummet, kröp han rysande ned i sängen.
— Nu, sade Chicot, är det min tur.
Han sträckte ut sig i länstolen och stoppade omkring sig dynorna.
— Hur mår ni, sire? sade han.
— Inte illa, svarade konungen; än du?
— Rätt bra. God natt, Henrik!
— God natt, Chicot! Somna inte.
— Nej, det skall jag nog akta mig för, sade Chicot och gäspade, så att munnen kunnat gå ur led.
Därefter blundade båda, konungen för att låtsas sofva, Chicot för att verkligen göra det.
