78
att portvakter den tiden voro okända i privata hus, hvarför ock tre fjärdedelar af husen voro byggda på detta sätt.
— Vid Gud! sade Bussy harmsen, skulle jag än bulta på hvar enda port, fråga hvar enda hyresgäst och ge ut tusen écus för att få betjänter och kammarjungfrur att tala, så skall jag dock slutligen ha reda på, hvad jag vill veta. Antag, att det är femtio hus, och att jag besöker tio hvarje afton, så behöfver jag inte mer än fem aftnar inalles.
Bussy hade just slutat sin monolog, då han hastigt varsebief ett svagt ljussken, som ömsom höjde och sänkte sig. Detta ljus närmade sig långsamt; det stannade ibland och tog af än åt höger, än åt vänster.
— Bastiljplatsen är bestämdt ett underligt ställe, tänkte Bussy; men jag vill emellertid vänta och se, hvad detta skall betyda.
För att bekvämare göra detta insvepte sig Bussy i sin kappa och stödde sig mot en port. Natten var så mörk, att man ej på fyra stegs afstånd kunde urskilja en person.
Lyktan fortfor emellertid att nalkas under de mest besynnerliga rörelser åt sidorna. Men som Bussy ej var vidskeplig, blef han snart öfvertygad, att ljuset ej var ett af dessa irrbloss, hvilka så hiskligt skrämde resande under medeltiden, utan blott och bart en lykta, som bars af någon.
Efter några sekunders förlopp befanns slutsatsen riktig. På omkring trettio stegs afstånd urskilde Bussy en mörk skugga, hvilken så småningom antog skepnaden af en lefvande varelse med en lykta i vänstra handen. Denna varelse tycktes för tillfället tillhöra de hedervärda drinkarnes brödraskap, ty endast rusighet kunde man tillskrifva de besynnerliga cirklar, han beskref, och det märkvärdiga tålamod, hvarmed han snafvade i groparna.
En gång hände det honom till och med att halka, och ett doft buller, åtföljdt af lyktans ofrivilliga rörelse uppifrån och nedåt, tycktes antyda, att den på sina ben osäkre nattvandraren sökt en fastare tyngdpunkt.
Bussy började då erfara det slags medlidande, som ädla sinnen känna för druckna, hjälpbehöfvande varelser, och han ämnade just närma sig denne Bacchi tjänare, då han såg lyktan åter höjas med en skyndsamhet, som bevisade, att den, som bar den, hade mera stadga i kroppen, än man haft anledning förmoda.
