— Håhå, mumlade Bussy, ännu ett äfventyr, som det tyckes.
Lyktan närmade sig nu, och vid det sken den spred, märkte Bussy med förundran, att den, som bar den samma, hade en bindel för ögonen.
— Det var i sanning ett besynnerligt infall att leka blindbock med lykta, synnerligast på en sådan mark som denna, tänkte Bussy; månne jag möjligen åter skulle drömma?
Han såg åter mannen med bindeln gå några steg framåt.
— Minsann, sade han, tror jag ej, att den token talar för sig själf. Säkert är han hvarken full eller galen, utan helt enkelt en matematiker, som söker lösningen af något problem.
Denna slutsats föranleddes af de ord, Bussy hörde mannen med lyktan yttra:
— Fyrahundraåttioåtta, fyrahundraåttionio, fyrahundranittio, mumlade han; det bör vara nära här intill.
Därvid upplyfte den hemlighetsfulle mannen sin bindel, och som han befann sig midt framför ett hus, gick han fram till dess port och betraktade den noga.
— Nej, den här är det inte.
Därefter drog han åter ned bindeln öfver ögonen och fortfor att räkna:
— Fyrahundranittioett, fyrahundranittiotvå, fyrahundranittiotre; nu borde jag vara där. Han drog åter upp bindeln, gick till porten näst intill den, där Bussy stod, och undersökte den.
— Hm, hm! sade han efter en paus, det kunde vara den här; nej, jo, nej; dessa fördömda portar äro hvarandra alldeles lika.
— Samma anmärkning har äfven jag gjort, sade Bussy för sig själf; detta inger mig förtroende för räknemästaren.
Denne satte nu bindeln åter för ögonen och fortfor att räkna ända till fyrahundranittionio.
— Om det nu är en port midt framför mig, så bör det vara den rätta, sade han.
Där fanns verkligen en port, och det var just den, invid hvilken Bussy höll sig gömd, och därför, då den förmente matematikern lyfte upp sin lykta och tog af sig bindeln, befann han sig ansikte mot ansikte med Bussy.
— Hvad för något, utbrast Bussy, här har jag ju läkaren!
