och att den sköna kvinnan verkligen visat honom en ädelmodig gästfrihet. Också ville han ej släppa den unge läkaren, den han nyss upphöjt till sin lifmedikus. Remy måste stiga upp i hans bärstol, ty grefven fruktade, att om han et ögonblick skildes ifrån honom, han skulle försvinna som en andesyn. Han ämnade därför föra honom med sig till hôtel de Bussy och där kvarhålla honom till följande dag, då han finge tänka efter, huru vida han skulle återge honom friheten eller ej.
Hela hemvägen upptogs af nya frågor, men Remy visste föga mer än Bussy, utom att han var öfvertygad om att ej ha drömt, emedan han ej varit afdånad.
Men för hvarje ung man, som är förälskad, och Bussy var det ögonskenligen, är det redan mycket att ha någon, med hvilken han kan tala om den kvinna, han älskar. Remy hade visserligen icke sett henne, men detta var ytterligare en förtjänst i Bussys ögon, emedan denne då kunde göra honom begripligt, hur mycket hon i alla afseenden öfverträffade sitt porträtt.
Bussy hade stor lust att hela natten tala om den okända damen, men Remy började sin läkarebefattning med att påyrka, att den sårade skulle sofva eller åtminstone lägga sig till hvila; tröttheten och smärtan gåfvo grefven samma råd, och dessa trenne förenade makter besegrade honom slutligen.
Emellertid gick han ej till sängs, förrän han installerat sin nye husläkare uti trenne rum, dem han som yngre själf bebott och hvilka utgjorde en del af tredje våningen i hôtel de Bussy. Därpå, sedan han väl förvissat sig om, att den unge läkaren, belåten med sin nya boning, ej i hemlighet skulle fly från palatset, begaf han sig ned till den präktiga våning, han själf bebodde.
Då han följande morgon vaknade, fann han Remy stående bredvid sängen. Den unge mannen hade tillbragt natten utan att kunna tro på sin lycka, och han väntade blott på Bussys uppvaknande för att öfvertyga sig om, att ej han i sin ordning hade drömt.
— Nå, frågade Remy, hur befinner ni er, nådig herre?
— Förträffligt, inin käre esculap; än ni själf, är ni nöjd?
— Ja, så nöjd, min ädle beskyddare, att jag säkert ej skulle vilja byta med konung Henrik III, ehuru han under gårdagens lopp bör ha hunnit ett bra stycke väg till him-
