86
melriket. Men det är icke fråga om det nu, utan vi skola undersöka såret.
Detta tycktes snart vara läkt. Bussy hade sofvit godt, och som sömnen och sällheten kommit kirurgen till hjälp, så hade denne nästan ingenting mer att göra.
— Nå, frågade Bussy, hvad säger ni om såret?
— Jag säger, att jag knappt törs låta er veta, att ni nästan är läkt, af fruktan att ni skickar mig tillbaka till gatan Beautreillis, femhundratvå steg från det där ryktbara huset.
— Som vi skola taga reda på, tror du ej det, Remy?
— Förlåt, upprepade Remy, jag tror, att ni kallade mig du, nådig herre?
— Dem, jag håller af, kallar jag du, Remy. Är du stött däröfver?
— Ack nej; tvärtom! ropade den unge mannen, i det han försökte fatta Bussys hand och kyssa den. Jag trodde, att jag hört orätt. Ack, nådig herre, ni gör mig en stor glädje.
— Min käre vän, jag önskar blott, att du i din ordning skall hålla af mig ett litet grand, att du skall anse dig som hemma här och att du i dag tillåter mig, medan du gör din lilla flyttning, att vara närvarande vid öfverhofjägmästarens installerande i sin tjänst.
— Ack, sade Remy, nu är ni ju redan färdig att göra nya dårskaper!
— Nej, tvärtom lofvar jag att vara mycket förnuftig.
— Men ni måste ju stiga till häst?
— Ja, det är alldeles nödvändigt.
— Har ni någon rätt sedig gångare, så tag då i dag den, ni skulle vilja sadla åt den där damen, som är så lik porträttet, ni vet väl hvem.
— Hör på, Remy. Du har i sanning hittat rätta vägen till mitt hjärta. Jag fruktade mycket, att du ej skulle vilja låta mig deltaga i denna jakt, eller rättare denna lek, ty hofdamerna, liksom stadens andra nyfikna fruntimmer, komma äfven att deltaga däri. Nu, min käre Remy, förstår du väl, att den hemlighetsfulla damen bör finnas bland hofvets eller stadens fruntimmer. Säkert är hon ej en simpel borgaredotter. De där vackra väggarna, det målade taket och damastsängen, med ett ord, all denna smakfulla lyx förråder ett förnämt eller åtminstone rikt fruntimmer; tänk, om jag skulle träffa henne på jakten?
