berätta mig din lilla historia. Hvar har du fått tag i det, du sade mig?
— I Méridors skog, nådig herre.
Äfven denna gång bleknade hertigen, men sade ingenting.
— Det är säkert, mumlade Bussy, att hertigen på något sätt är inblandad i historien om röfvaren på svarta hästen, damen och det hvita stoet.
— Nådig herre, fortfor Bussy högt, i det han nu i sin ordning skrattade åt prinsens allvarsamma min; om ni särskildt önskar bli betjänad på något sätt, så säg oss det; vi skola då rätta oss därefter, skulle vi än ta lofven af herr de Monsoreau.
— Bussy, svarade hertigen, jag har verkligen en tjänst att be dig om, och jag vill säga dig, hvari den består.
Hertigen drog härvid Bussy afsides.
— Hör på, sade han, jag har händelsevis i kyrkan sett ett vackert fruntimmer; som hennes anletsdrag, dolda under en slöja, påminde mig om ett fruntimmer, som jag högt älskat, så har jag följt henne och tagit reda på, hvar hon bor. Hennes kammarjungfru är mutad, och jag har en portnyckel till huset, där hon bor.
— Godt, nådig herre; hittills tyckes ju allt gå bra.
— Vänta, skall du få höra. Man påstår att hon är dygdig, ehuru hon är fri, ung och skön.
— Ack, nådig herre, nu komma vi in på fantasiens område.
— Hör på, du är tapper och håller af mig, efter hvad du påstår åtminstone.
— Jag har mina stunder.
— Att vara tapper?
— Nej, att hålla af ers höghet.
— Nå, är det händelsevis en sådan stund nu?
— Ja, måhända.
— Det handlar om att göra för mig, hvad man vanligen endast gör för sig själf.
— Aha! sade Bussy. Skulle det möjligen vara frågan att kurtisera er älskarinna, på det ers höghet måtte öfvertyga sig om, att hon verkligen är lika dygdig som skön? Det går jag in på.
— Nej, det handlar om att få veta, om icke någon annan uppvaktar henne.