94
— Hör man bara på; det börjar på att bli intrassladt, det där! förklara er tydligare, nådig herre.
— Jag önskar, du ville lägga dig i bakhåll och säga mig, hvad det är för en karl, som går till henne. Om du samtycker till att göra mig denna tjänst …
— Så gör ers höghet mig i min tur till öfverhofjägmästare, så snart platsen blir ledig.
— På min ära, Bussy, jag skall så mycket säkrare ha dig i åtanke, som jag aldrig gjort någonting för dig.
— Tänk, att ers höghet funnit det!
— Jag har redan länge sagt det åt mig själf.
— Helt sakta, förstås, såsom furstar pläga säga sig sådana saker. Jag tillstår emellertid, nådig herre, att ert uppdrag föga smickrar mig.
— Du erbjöd dig ändock att göra mig en tjänst, och nu är du genast färdig att rygga tillbaka.
— Men för tusan, ni vill ju, att jag skall göra spiontjänst, nådig herre!
— Åh nej, bara en väntjänst; dessutom, tro icke, att det blir någon lätt sak; kanske kommer det i fråga att draga värjan.
Bussy runkade på hufvudet.
— Nådig herre, sade han, det finns saker, som man gör bäst själf, äfven om man är en furste.
— Du vägrar då?
— Ja, på min ära, nådig herre.
Hertigen rynkade ögonbrynen.
— Nå, jag skall då följa ditt råd, sade han, jag skall gå själf, och om jag blir dödad eller sårad, så kom ihåg, att jag hade bedt min vän Bussy åtaga sig att gifva eller få detta värjstyng, men att han för första gången i sin lefnad var försiktig.
— Ers höghet, svarade Bussy, här om aftonen sade ni till mig: Bussy, jag hatar dessa favoriter, som vid alla tillfällen reta och förolämpa oss; du kunde väl gå på Saint-Luc's bröllop och söka gräl med dem och göra oss dem kvitt. Jag gick dit, nådig herre; de voro fem; jag var ensam; jag trotsade dem; de lade sig i bakhåll för mig, öfverföllo mig, dödade min häst, och lika fullt sårade jag två af dem och var nära att slå ihjäl den tredje. I dag ber ni mig att förfölja en kvinna. Ursäkta, nådig herre,
