trodddes vara mer än tillräckliga för att jaga honom ur Preussen.
Wallenstein å sin sida önskade fred, för att komma i lugn besittning af det nyss erhållna furstendömet Mecklenburg, och ville derföre så länge som möjligt uppehålla Gustaf Adolf i Preussen. Han utrustade allså med mycken beredvillighet de begärda tropparna och gaf befälet deröfver åt sin förtrogne vän Arnheim. Gå till Preussen, skref han, och jaga bort Snökonungen, och om det icke lyckas, så helsa honom, att jag sjelf snart skall komma efter och göra det. Arnheim ansåg dock saken ingalunda så lätt. Han ville undandraga sig, men vågade icke bryta mot Wallensteins bestämda föreskrift. Han började draga på tiden, i hopp att ett mellankommande stillestånd eller någon annan förändring skulle befria honom från detta kinkiga uppdrag. Men kejsaren och Wallenstein skyndade på honom med bref på bref, och i medlet af Maj 1629 måste han företaga det fruktade tåget. Från Pommern inbröt han uti Pommerellen och förenade sig vid Graudentz med Koniecpolsky. Gustaf Adolf lät fråga Wallenstein, hvarföre kejsaren skickat troppar emot honom, då Gustaf Adolf icke företagit någonting mot kejsaren. Wallenstein svarade helt kallt: Kejsaren har flere troppar, än han behöfver; han har derföre afskedat några regementer och tillåtit dem gå i tjenst hos hans vän, konungen i Polen; kunde således nu mera öfver dem ingenting befalla.
Straxt efter träffningen vid Gorzno afslutade Oxenstierna med polackarna ett stillestånd till den 1 Juni 1629. Redan 8 dagar före dess utgång hade Gustaf Adolf med förstärkningar ankommit till Elbingen. Han ämnade att detta året flytta kriget till Tyskland, och i Preussen endast gå försvarsvis till väga; och hade derföre icke medfört något betydligt antal troppar. Det första som mötte honom var underrättelsen om kejserliga hjelphärens annalkande. Hela dagen efter ankomsten slöt han sig derföre inne med Oxenstierna under gemensamma öfverläggningar, hvarpå följande mått och steg
