skänkte honom en gång en liten ölännings-häst. Den femåriga prinsen räknade genast upp några ungerska gyllen åt mannen, sägande: Der har du betalning! Du kan väl behöfva penningar, och vill förmodligen icke gifva mig hästen för intet.
Med utmärkt både fattningsgåfva samt ordning och flit skötte Gustaf Adolf sina studier. Tidigt mogen för högre värf, hade han nästan aldrig sysselsatt sig med vanliga barnnöjen. Jagt och krigslekar voro de enda förströelserna; dessemellan arbetade han ifrigt på sin undervisning, eller deltog lyssnande uti äldre personers samtal om statens angelägenheter. Han var, sade man, aldrig barn, utan straxt konung. Till hans hofmästare utnämndes Otto Helmar v. Mörner; lärare voro i historien And. Buræus, men i öfriga ämnen Johan Skytte. Konungen sjelf hade för hans uppfostran lemnat föreskrifter, fulla af gudsfruktan, förstånd och allvar. I samma anda arbetade Skytte sjelf. I kraftiga ordalag förehöll han prinsen nyttan och nödvändigheten af kunskapers inhemtande, af klokhet och redlighet i styrelsen. Han skulle till sina rådgifvare välja gudfruktiga och stadiga män, icke okunniga personer, hvilka likna åsnor uti purpurmantlar; icke sådana, som säga Ja! Ja! och Nej! Nej! efter som deras Herre säger förut; icke heller sådana hofskrytare och trappspringare, hvilka ofta liksom mask och änger pläga krypa och kräla uti hofven. Läsningen fortgick med ifver och framgång ända från 1604 till 1610, då Skytte i statens angelägenheter sändes till Holland. Men äfven derifrån fortfor han att med allvar och kärlek tala till sin förra lärjunge. Huru ifrig, skrifver han, huru brinnande min åstundan varit att genom mångfaldigt kunskapsförråd göra eders höghet skicklig till fosterlandets styrelse, derom vittnar mitt eget samvete, och de många år jag derpå användt. Nu, då jag skulle njuta den rikaste frukten, bortkallas jag från en så ädel sysselsättning, och försändes i statens angelägenheter till främmande land; men frånvarande liksom
