Han var aristokrat i ordets högsta och ädlaste bemärkelse. Lefvande helt och hållet i den tidens tankesätt, föll det honom aldrig ens in att betvifla adelns rättighet att uteslutande innehafva de högre sysslorna och rikets så väl inkomster som styrelse. Han betraktade de adeliga ätterna, hvar i sin landsort, såsom naturliga förmyndare öfver den omgifvande ofrälse och oftast okunniga menigheten. Men bredvid dessa rättigheter uppsatte han också skyldigheterna lika högt. Han fordrade först och främst öfverlägsenhet i kunskaper och bildning, klagande öfverljudt redan då öfver den adeliga uppfostran, som merändels stannade uti rid- och dansskolorna samt hoflefvernet. Deras ungdom kunde i sanning bättre användas[1]. Högmod öfver börd utan förtjenst kunde han aldrig lida, sägande vid sådana tillfällen: Melius est clarum fieri, quam nasci[2]. Lika missnöjd var han med adelns ovana att eftersträfva endast de beqvämligaste och mest lysande och lönande platserna, samt lemna åt ofrälsestånden de mödosammare, men ofta vigtigaste ärenderna. Adeln, mente han, borde för fäderneslandet icke sky några mödor, några uppoffringar, utan tvärtom i alla sådana hänseenden med goda efterdömen föregå de andra stånden. Vid frågan om nya utlagor yrkade han ofta, att den redan förut tungt beskattade allmogen skulle sparas; ty om bönderna också både kunde och borde än mera deltaga i de bördor, som rikets behof kräfde, så vore dock fara värdt, att de i sitt oförstånd kunde deröfver blifva upproriske och företaga oväsende till både egen och rikets skada. De borde derföre skonas; men tillika af de förståndigare förmanas till tålamod och upplysas om rikets och tidens kraf. Adeln deremot, som alla omständigheter ganska väl känner och dessutom största andelen i riket hafver, bör till hvarje uppoffring vara så villig som skyldig. Att detta icke endast var granna ord, bevisa åtskilliga handlingar, hvilka till
