Sida:Gustaf II Adolf.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
121
OM AXEL OXENSTIERNA.

ädla, gemensamt fattade beslut att uppoffra lif och krafter för fäderneslandet. Gustaf Adolf var vid sitt uppstigande på tronen sjutton, hans rådgifvare tjuguåtta år. I början visar sig också, fast nära omärkligt, hos Oxenstierna åldrens och erfarenhetens öfverlägsenhet, hvilket dock småningom jemnades, ju mera Gustaf Adolf utvecklade sina stora egenskaper och slutligen öfvergick till ett motsatt förhållande. Vid mognare år röjde sig nemligen hos Oxenstierna den varmaste tillgifvenhet, den djupaste vördnad för konungens öfverlägsna snille; dock aldrig så, att icke Oxenstierna öppet uttalade sin mening, alltid ärligt åsyftande fäderneslandets bästa, och derföre alltid af dess, konung gerna hörd. Oaktadt det å båda sidor noggrannt iakttagna yttre förhållandet af konung och undersåte, framlyste dock stundom den inre förtroligheten. Under krigen i Preussen blef en gång konungen småförtretad öfver Oxenstiernas betänkligheter, samt utbrast: Om icke min hetta satte lif i eder köld, så skulle alltsammans stelna och stanna af. Oxenstierna svarade helt lugnt: Om icke min köld svalkade eders majestäts hetta, så skulle eders majestät redan hafva brunnit upp. Konungen skrattade och båda fortsatte sitt arbete. Man såg dem sålunda ofta sitta hela dagarna igenom, i enrum inneslutna, under gemensamma öfverläggningar. Dessa sammanträden och oupphörliga brefvexlingar underrättade snart allmänheten om deras förtroliga vänskap. Oxenstiernas anseende steg i förhållande derefter; men ingen kunde någonsin förebrå honom att på ena eller andra sidan hafva missbrukat det till oädla ändamål.

Verldshistorien kan icke uppte en förening af tvenne sådana män som Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna. Att hafva frambragt detta hjeltepar skall uti evärdliga tider utgöra Sverges ära. Sverges ära och välfärd var också föremålet för deras gemensamma bemödanden; och höjden och ädelheten af detta mål, jemnte det i så rikt mått skänkta och förtjenade förtroendet, var det som förenade deras själar. Högtidligt rörande äro de bref, de inbördes uppmuntringar, den store konungen och den