Sida:Gustaf II Adolf.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
176
TRETTIOÅRA-KRIGETS BÖRJAN.

fortgick kriget hela 1625 och största delen af 1626. Ändteligen den 27 Aug. sistnämnde år lyckades det Tilly att tvinga konungen till drabbning. Slaget stod vid Lutter am Baremsberg. Danskarna och deras konung uppförde sig med hedrande tapperhet. Tre gånger förde han dem i elden, men Tillys kämpar stodo orubbliga, eller framträngde oemotståndliga. Danskarna blefvo slutligen kastade på flykten efter en förlust af omkring 4000 man, hvarefter de inom kort fördrefvos ur hela Tyskland.

Hitintills hade kriget mot protestanterna blifvit fördt förnämligast med katolska ligans stridskrafter, hvilka mer eller mindre stodo i beroende af bajerska kurfursten Maximilian. För att äfven i detta hänseende ernå en fullkomlig sjelfständighet önskade Ferdinand att ega en af honom ensam beroende krigsstyrka; men han saknade medel till dess värfvande. Den rika och tappra Wallenstein upprättade då på egen bekostnad, men till kejsarens tjenst, en krigshär af 50,000 man. Med denna tågade han hösten 1625 uppåt Nord-Tyskland, slog följande våren Mansfeld vid Dessau och jagade honom genom Schlesien och hela Ungern, hvarest denne sistnämnde härförare insjuknade och dog. Samma öde hade på samma år den andre försvararen af Tysklands frihet, hertig Kristian af Braunschweig; och den tredje, konung Kristian af Danmark, innestängdes i Holstein af både Tilly och den från Ungern återvändande Wallenstein. Men emedan dessa tvenne herrar icke kunde tillsammans förlikas, visste den förre så drilla sakerna; att Tilly fick befallning tåga ned mot holländska gränsen; Wallenstein åter skulle med kejserliga hären utföra kriget mot Danmark. Genom Tillys seger vid Lutter var detta redan i hufvudsaken afgjordt; Wallenstein behöfde blott upphämta de redan mogna frukterna. Han öfversvämmade hela norra Tyskland, Holstein och Jutland, och det var endast Bältets böljor och Kristians förträffliga flotta, som skyddade sjelfva de danska öarna från samma olycka. Det är en sägen, att Wallenstein uti sin vanmägtiga harm lät med glödgade kulor beskjuta det honom hejdande hafvet.