Sida:Gustaf II Adolf.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
180
DE TYSKA FURSTARNA.

bedöma sina fältherrar, och leda underhandlingarna; djerft begagnande medgången, aldrig förtviflande under den mest förtviflade motgång. Sådan var den man, som i spetsen för katolska partiet skulle blifva Gustaf Adolfs motståndare.

Näst Ferdinand utmärkte sig på samma sida hertigen, sedermera kurfursten af Bäjern, Maximilian. Han var född 1573, och likasom kejsaren uppfostrad hos jesuiterna i Ingolstadt. Från ungdomen utmärkte han sig genom ett serdeles ljust hufvud, flit, goda kunskaper och sedlighet; såsom regerande furste genom drift och ordning och de klokaste åtgärder i alla grenar af förvaltningen. Han var af öfvertygelse nitisk katolik, dock icke till förföljelse; en orubblig anhängare af Österrike genom både klokhet och personlig vänskap; äfven genom blodsband. Ferdinand hade nemligen i andra giftet Maximilians syster och Maximilian Ferdinands dotter, båda med namnet Maria Anna. Vid kejsarevalet funnos några bland furstarna, hvilka, afundsjuka på Österrike, ville i Ferdinands ställe utvälja den högt aktade Maximilian. Det afböjdes, dels af jesuiternas list, dels af Maximilians egen försigtighet. I stället för Ferdinands medtäflare blef han dess trognaste vän, och erhöll derföre, såsom vi förut omtalat, Öfra-Pfaltz och kurfurstevärdigheten i belöning. — De öfrige bland katolska furstarna voro mindre ryktbara.

Bland protestanterna var saxiska kurfursten Johan Georg den utmärktaste i anseende till besittningarnas storlek, icke till personliga egenskaper; varande inskränkt och trög af naturen, och än mera genom begifvenhet på nöjen, i synnerhet på jagten och glaset. Serdeles älskade han ölet och kallades derföre Ölkonungen eller Öl-Göran. Med en känsla af dryghet och högmod, ansåg han sig vara de tyska protestanternas anförare, men förrådde dem på det skamligaste vid minsta skymt af egen fördel. År 1619 gaf honom Ferdinand obestämda löften om Lausitz, och straxt var Johan Georg färdig att låta sina troppar understödja de kejserligas företag mot protestanterna och den olycklige Fredrik. Då Ferdinand tycktes glömma sin förbindelse, började kurfursten föra ett häftigt larm öfver