Sida:Gustaf II Adolf.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
195
WALLENSTEINS AFSÄTTNING.

efter döden, hvarpå de misshandlade liken kastades ut för att af hundar sönderslitas. Männerna utplundrades till bara skjortan och blefvo vid minsta tecken till missnöje mördade. Officerarne utpressade med ohyggliga plågor allt det redbara myntet och togo, då vid brandskatters utgörande sådant felades, lösörenen för knappt hundradedelen af värdet. På detta sätt blef landet inom kort utarmadt, så att åkerbruk och handtverk stannade af. Förut rika furstar hade knappt ett torftigt bröd; och deras undersåtare lifnärde sig med ollon, rötter, ja mången nödgades med mull stilla den rasande hungern. — Detta på samma gång som Wallensteins kroater, med betsel och remtyg höljda af silfver och guld, lefde i öfverflöd och kräselighet; hans ryttmästare såsom furstar, han sjelf med mera prakt än kejsarens egen person.

Det var egentligen Pommern, Neder-Saxen och Brandenburg, som varit mest lidande; men äfven de andra landskapen hade icke blifvit lottlösa. Efter Danmarks besegrande uppstod derföre ett högljudt rop efter den välgörande freden. Men ännu hade kejsaren icke vunnit sina hemliga afsigter; ännu fruktade man ett infall af den svenske, likasom förut af den danske konungen, och Wallenstein stod för sådant ändamål omgifven af hela sin talrika krigshär; men också omgifven af hela Tysklands hat och förbannelser. På honom riktades alla blickar; han var den enväldige ledaren öfver dessa röfvarehopar; han hade första gången sammankallat dem; han hade förbundit sig att underhålla och besolda dem och gjorde det på bekostnad af det tyska riket och alla dess innevånare. Han sjelf borde först och främst afsättas, och sedan hans vilda skaror upplösas: sådant var ropet uti hela Tyskland. Ferdinand bar visserligen sjelf någon farhåga för Wallensteins äregiriga planer; men han var å andra sidan ganska angelägen att bibehålla både härförare och här nemligen såsom de medel, genom hvilka han, utan att sjelf dertill behöfva bidraga, utöfvade ett fullkomligt envälde öfver hela det tyska riket. Men klagomålen blefvo allt mer högljudda, och det icke blott af