hertigarna af Mecklenburg, svenska konungahusets slägtingar; slutligen på ett skymfligt sätt bortvisat Sverges sändebud från fredsmötet i Lybeck och vägrat dess konung tillbörlig titel. Denna skrifvelse, jemnte det stora begrepp man redan hade om Gustaf Adolfs personliga egenskaper, återlifvade uti otaliga sinnen det nära döende hoppet om räddning undan Österrikes och påfvedömets öfverhängande ok. Uti England, Holland och Danmark visade man sin glädje, sina förhoppningar mera öppet. Richelieu teg. Tyskland, som redan lidit och hade för framtiden att frukta det mesta, vågade knappt yttra ett enda ord. Furstar och folk längtade lika efter Befriaren från Norden, såsom han kallades, och utgöto för hans framgång de varmaste förböner, men endast i tysthet. Österrikes magt och de genom förbundet med Danmark olyckliga ländernas exempel hejdade hvarje offentligt uttryck af det allmänna tänkesättet. Kurfurstarne undanbådo sig enträget Gustaf Adolfs ankomst, kallande honom i sina bref icke ens konung, utan blott furste. De ville heldre lida det närvarande onda, än genom nytt motstånd ytterligare reta Ferdinands vrede och Wallensteins svärd. — Sjelfva Frankrike, som uppmanat konungen till detta krig, förblef i början overksamt. Gustaf Adolf vägrade nemligen att ingå på andra än fördelaktiga vilkor, och Richelieu åter ville ingenting våga, innan han såg, hvarthän saken vände sig. Sverge och Gustaf Adolf stodo lemnade helt och hållet åt sig sjelfva.
Uti slutet af Maj 1630 blefvo ständerna kallade till Stockholm och den svårlösta frågan äfven dem förelagd. Enhvar kunde lätteligen förutse de stora olägenheter, som af detta krig skulle i framtiden föranledas; men ingen enda stämma höjde sig deremot. Det ädla, det storsinnade i sjelfva företaget hänryckta alla sinnen och folket offrade sjelfvilligt sina egodelar för den heliga sak, för hvilken deras konung visade sig beredd att offra sitt eget lif. Kriget blef gilladt och nödiga gerder beviljade. Den 20 Maj samlades ständerna på rikssalen, der konungen framträdde, åtföljd af sin fyraåriga dotter. Först upplästes det
