uttågade sjelfmant, och utanför Söderport började man redan uppföra bollverk. Danska flottan framträngde emedlertid ända till Waxholmen. Men här förde Mårten Krakou befälet, och under fästningen låg Gyllenstierna med flottan. Kristian steg sjelf i land, undersökte läget och började beskjuta fästningen, men utan verkan. Han utmanade svenska flottan till ett sjöslag; men Gyllenstierna låg med sina skepp orörlig under Krakous skyddande kanoner.
I Stockholm hade emedlertid farhågan för ett fiendtligt besök stigit till den högsta grad; och det ena ilbudet efter det andra affärdades till konungen. Denne hade nyss kommit upp från en svår sjukdom, ådragen under de beständiga resorna. I Jönköping träffade honom första budet. På ögonblicket satte han sig till häst och ilade, åtföljd af endast två personer, genom natt och dag till Stockholm, dit han ankom på tredje dygnet klockan 3 om morgonen. Redan tvenne timmar derefter satt han återigen till häst, och skyndade i spetsen för några i hast tillkallade troppar ut till Waxholmen. Han hoppades att icke allenast kunna försvara Stockholm, utan ock att vind och farled skulle i skären uppehålla danskarna, så att han sjelf emedlertid kunde få tillfälle samla än mera folk och förstöra både dem och deras flotta. Men Kristian hade redan funnit, att ingenting kunde uträttas. Vinden blef gynnande, och just dagen före Gustaf Adolfs ankomst hade han åservändt från svenska skärgården.
Gerdt Rantzows tåg. Ungefär på samma gång som konung Kristian eröfrade Elfsborg, förde Gerdt Rantzow en annan dansk styrka från Kalmar inåt Småland. Båda härarna hade stämt möte uti Jönköping. Svenskarna blefvo med lätthet fördrifna från Ryssby skansar, hvilka af fienden intogos, likasom landet uppåt Högsby och Mönsterås. Derpå eröfrades, dock efter skarpt motstånd, Borgholm jemnte hela Öland, hvars innevånare och serdeles presterskap fingo dyrt umgälla sin förut visade trohet mot Sverge. Derpå fortsattes tåget åt Wimmerby och Westervik, hvilket sednare uppbrändes, likasom de genomtågade
