sände derföre följande dagen Gustaf Horn i samma ärende, men fick också samma svar, ehuru han denna gång som ytterligare bevekelsegrund lofvade befrämja Pommerns framtida förening med Brandenburg. Sedan dessa underhandlingar misslyckats, beslöt han att försöka, hvad han i egen person kunde uträtta, och tågade med 400 ryttare och 1000 musketerare mot hufvudstaden. På en fjerdingsvägs afstånd derifrån kom kurfursten till hans möte, omgifven af hela sitt hof. De sammanträdde uti en bredvidliggande lund för att öfverlägga om det angelägna ärendet; men efter någon stunds samtal, önskade kurfursten att ytterligare rådgöra med sina medföljande herrar, under hvilken tid konungen med vanlig artighet samtalade med kurfurstens gemål och svärmor. Efter en stunds förlopp återkom kurfursten med nekande svar. Då mörknade Gustaf Adolfs anlete, och efter några allvarsamt hotande ord beredde han sig att återvända till hären. Men furstinnorna, hänförda dels af beundran öfver hjelten, dels af fruktan för hans hämnd, började med enträgna böner anhålla, det han täcktes följa dem till staden, så kunde underhandlingarna derstädes fortsättas, måhända med mera framgång. Så skedde äfven; konungen under betäckning af sina 1000 musketerare inryckte i Berlin och stannade derstädes qvar öfver den instundande natten. Dagen derpå d. 4 Maj fortsattes de kinkiga öfverläggningarna, och tycktes på länge icke leda till någon slutföljd. Kurfursten var bekymrad, till och med bedröfvad, och kunde icke dölja dessa känslor. Jag förtänker icke, sade Gustaf Adolf, att han är orolig och bekymrad, ty det kan icke nekas, att det är en farlig och betänklig sak, som jag begär. Men det är till nytta icke för mig, utan för kurfursten, hans land och folk, ja, för hela kristenheten. Min väg, fortfor han sedan med hög röst för att höras af alla i salen närvarande, min väg går till Magdeburg, till dess räddning, och det icke för min, utan för den protestantiska kristenhetens skull. Vill ingen hjelpa mig, välan, så tågar jag tillbaka, slutar fred med kejsaren, som visserligen icke skall vägra mig billiga vilkor,
