till Magdeburgs räddning, det vore på samma gång Tysklands och hela den protestantiska kristenhetens. Men på en gång förstummades det glada sorlet. Kurfursten slog förlägen sina blickar mot jorden, och hans stammande ursäkter, och hans hofmäns skenbarliga oro visade nogsamt, att den förut yttrade lifligheten var vinets och icke modets. Förhoppningarna att genom dessa medel verka till Magdeburgs undsättning voro helt och hållet försvunna.
Likasom hertigen af Pommern skref äfven kurfursten af Brandenburg till kejsaren, och ursäktade sitt uppförande med tvånget och fruktan för svenska hären. Han fick ett kärft svar. Katolikerna försäkrade, att hans motstånd endast varit låtsadt för att sedan förebäras såsom ursäkt för det förrädiska affallet.
Dagen derpå besattes Spandau, der Axel Lillie fick befälet, hvarefter svenskarna tågade till Potsdam. De kejserliga troppar, som ännu ströfvade kring landet, drogo sig vid svenskarnas ankomst tillbaka till den vid Magdeburg lägrade hufvudstyrkan.
FEMTIONDEFEMTE KAPITLET.
UNDERHANDLINGAR MED SAXEN.
Hvarje dag ankommo allt mer och mer oroande underrättelser från Magdeburg. Helt och hållet öfvergifven af kurfursten i Saxen och de andra protestanterna, var denna stad tvungen att endast lita på sina egna krafter, naturligtvis högst obetydliga mot Tillys och Pappenheims talrika och öfvade skaror. Den fruktade hvarje stund att öfverväldigas och sände bud på bud till konungen med underrättelse om det bedröfliga tillståndet och anhållan om hjelp. Gustaf Adolf var högst orolig och upprörd, och i
