förstöring. Vi äro här lika trygga, sade konungen, som om vi vore på den bäst förskansade ö.
Äfven vid detta tillfälle visade sig hans ovanliga lycka. Pesten hade uti Brandenburg anställt svåra förhärjningar bland hans folk; men den upphörde i detsamma som konungen återkom från Mecklenburg och tog tropparne med sig mot Elben. Uti lägret vid Werben, fastän ganska trångt, och under den hetaste tiden af en ovanligt het sommar, herrskade glädje och sundhet. Till en del var väl detta lyckliga förhållande en följd af konungens goda anstalter och den ymniga tillförseln; men soldaterna tillskrefvo det lika mycket om ej mera konungens lycka och Guds skyddande hand öfver deras älskade hjelte.
FEMTIONDENIONDE KAPITLET.
TRÄFFNINGEN VID ANGERN.
Mot medlet af Juli månad, sedan Gustaf Adolf redan fått sina fästningsverk i förträfflig ordning, kom underrättelse, att Tilly nalkades och hade hunnit inemot Magdeburg. Konungen beslöt att genom ett raskt företag söka öfverrumpla någon del af dess genom tåget uttröttade troppar. I möjligaste hemlighet sände han 3000 man, större delen rytteri, till Arenburg, en liten stad söder om Werben. Den 16 Juli om qvällen red han sjelf dit, satte sig i spetsen för det samlade folket och framtågade under nattens mörker till Beldingen. Den 17 Juli var en söndag. Konungen låg hela dagen orörlig; men utsände en liten afdelning af gula regementet för att skaffa underrättelse om fiendens ställning. Dessa lyckades att öfverraska och tillfångataga några ströfvande österrikiska ryttare, af hvilka man fick veta, att Tillys förtroppar stodo endast två mil
