Sida:Gustaf II Adolf.djvu/357

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
349
GUSTAF ADOLF I AUGSBURG.

ännu icke aflossat ett enda skott, ehuru bäjerska kanonerna beständigt oroade svenska lägret. Han beslöt också att i det längsta söka villfara borgerskapets anhållan, och gaf Horn fullmagt att underhandla med bäjrarna. Inom några dagar var fördraget afslutadt: besättningen uttågade och lemnade staden åt svenskarna. Derpå blef den katolska styrelsen afsatt, och i stället en protestantisk tillförordnad, hvilken måste edligen förbinda sig till trohet mot Gustaf Adolf och Sverges krona. Den 14 April bestämdes för det högtidliga intåget. Konungen var åtföljd af några utvalda troppar, samt Fredrik af Böhmen, Wilhelm af Weimar, Kristoffer af Baden, Gustaf Horn, Johan Banér, Leonard Torstensson. Tåget gick till en af de protestantiska kyrkorna, hvilken likasom alla de öfriga samma dag under högtidlig ringning öppnades för evangelisk gudstjenst. Konungens hofpredikant, Fabricius, predikade öfver Ps. 12: v. 6. Efter nu de elände förtryckte varda och de fattige sucka, vill jag upp, säger Herren; jag vill skaffa en hjelp, att man frimodeliga lära skall. Sedan sjöngs hela 103 psalmen, beledsagad af serdeles skön musik, och icke utan liflig rörelse, utan tankar på sig sjelfva och sina befriare sjöngo de befriade stadsboarna: Lofva Herran min själ och förgät icke, hvad godt han dig gjort hafver! Han har låtit Mose veta sina vägar; Israëls barn sina verk. — Lofver Herran, i hans englar, i starke hjeltar, som hans befallning uträtten, att man hans ords röst höra skall. Ur kyrkan gick församlingen till torget, der konungen steg upp uti Fuggerska huset och ut på dess läktare. Nu trädde hela borgerskapet fram och aflade trohetseden: Vi lofva och svärja, att den stormägtigste furste och herre Gustaf Adolf, Sverges, Göthes- och Wendts konung, m. m. vår allernådigste furste och herre samt Sverges krona all tro- ock huldhet, lydnad ock tjenst bevisa, hans bästa befordra, hans skada efter yttersta förmåga afvärja, och i allling så göra och låta, som trogna undersåtare mot deras naturliga herre sig förhålla böra, och det troget och utan svek och arga list; så sannt oss Gud hjelpe till lif och själ! Derpå anställdes en