Sida:Gustaf II Adolf.djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
351
GUSTAF ADOLFS ERÖFRINGS-PLANER.

nemligen, att han till beständigt studerande hade uti sin boksamling Luthers skrifter; men dolda under band och tittel af Livius. Emedlertid saknade ej heller denne prins ett betydligt anhang, varande för sitt raska och glada väsende älskad både af adeln och menigheten. Slutligen funnos många, som, missnöjda med hela konungahuset, kastade ögonen på inhemska herrar eller främmande prinsar. Riket sönderföll uti flere partier, hvilka blott afvaktade konungens död, för att i full strid bryta ut emot hvarandra.

Bland de mägtigaste ädlingar på denna tid, var Kristofer Radzivil. En brefvexling upptäcktes, som åsyftade att vid Sigismunds framtida frånfälle på polska thronen upplyfta hertigen af Orleans, Ludvig den trettondes broder; och Radzivil misstänktes som tillställaren. Straxt derefter blef fältherresysslan öfver Stor-Lithauen ledig, och Sigismund utnämnde dertill den åttioåriga Leo Sapieha, med förbigående af Radzivil, som till platsen hade mesta både förmåga och rättighet. Följden blef först förlusterna mot svenskarna år 1626 och sedan Radzivils beständiga motvilja. För att hämnas sin lidna oförrätt beslöt han att störta den hatade konungaslägten från thronen, och dit upphöja dess arffiende Gustaf Adolf. Som skäl skulle uppgifvas, först denna konungs stora anseende och egenskaper; sedan hoppet att på detta sätt lösa den eljest olösliga striden, mellan båda rikena. Radzivil rådgjorde härom med Johan Skytte, som var ståthållare i Riga, och efter erhållen uppmuntran begynte han att värfva anhängare; ibland andra sjelfva Leo Sapieha, unga Zamoisky och slutligen fältherren Gosiewsky, hvilken, missnöjd med Sigismund, hade under fångenskapen i Sverge lärt känna och värdera Gustaf Adolf. Meningen var att till konungavalet först och serskildt sammankalla Lithauens innevånare, hvilka man trodde sig lättast kunna leda.

Gustaf Adolf lyssnade icke ogerna till förslaget, och snart öppnades derom bestämda underhandlingar. Första hindret var, att han bekände protestantiska läran; derpå svarades att, just enligt denna lära, borde ingen i