hvilket på samma språk besvarades, hvarefter samtalet fortsattes angående tidens religionstvister och varade öfver en hel timma, till icke ringa förtrytelse för de bakom stående öfverstarna, hvilka sins emellan hviskade, att konungen borde köra bort jesuiterna i stället för att hålla tal med dem. Gustaf Adolf märkte deras tankar och sade vid bortgåendet: Hvarföre viljen i förfölja dessa menniskor? Kunnen i icke se, huru de skada den sak de förfäkta, och gagna den de bestrida? — I allmänhet visade han sig mild och öfverseende mot katolska presterskapet, och berömde i synnerhet kapucinernas gudsfruktan och rena seder. En bland munkarna, förtjust öfver detta uppförande, kunde icke motstå begäret att omvända en så utmärkt man, och började derföre genast besvärja konungen att återgå till den enda saliggörande kyrkan. Denne svarade allvarligt och lugnt, att han kände de dikter, hvarmed påfven, till hela verldens förargelse, förfalskat Jesu lära; huru munkarna, hvilkas ursprungliga lefnadssätt i och för sig sjelf icke var så synnerligen tadelvärdt, hade nu mera nästan öfverallt urartat till lättja, liderlighet och skamlig egennytta, sökande endast klostrens riktande, och det på bekostnad af enkor och faderlösa barn, ja, af både land och styrelse.
Från jesuiterna gick han ut till lägret, der alla tropparna, uppställda uti slagordning, voro med krigsöfningar sysselsatta. Till sin stora förvåning sågo stadsboarna, huru konungen ofta steg af hästen och rättade de felande soldaterna, genom att sjelf taga muskötten och visa dem, huru hvarje rörelse skulle verkställas.
Dagen derpå, det var Kristi himmelsfärdsdag, höll konungen först evangelisk gudstjenst uppe på slottet; men gick sedan ned uti en af stadens förnämsta kyrkor för att afhöra den katolska. Efter dess slut vandrade han en stund fram och tillbaka bland folkmängden. Hans milda och älskvärda personlighet, tillika med den förträffliga krigstukten bland tropparna, väckte så mycket mera beundran, som man väntat sig motsatsen. Stadsboarna läto icke
