Sida:Gustaf II Adolf.djvu/379

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
371
SVENSKA KRIGSRÖRELSERNA UTI DET ÖFRIGA TYSKLAND.

troppar under Tieffenbach och Götz, med synbarlig afsigt, att derifrån bryta fram och afskära svenskarna från Östersjön. För att förekomma dylika försök, hade derföre konungen beständigt på denna sidan en tämlig styrka, likasom på vakt. Den var i början under Gustaf Horns befäl. Men sedan konungen trängt djupare in i Tyskland, behöfdes denne pröfvade fältherre till angelägnare värf, och Alexander Lesslie sattes i stället. Frampå året 1632 bortkallades äfven denne och Schlesiens bevakande anförtroddes åt Jakob Duwall. Hittills hade kriget i dessa nejder bestått förnämligast uti obetydligt skärmytslande. Men nu hade Wallensteins rustningar blottat gränsen på försvarare; och saxiska hären fick under samma fältherres långa stillaliggande vid Nürnberg fria händer att förena sig med Duwall, hvarpå de tillsammans vunno träffningen vid Limburg och eröfrade Glogau och Breslau, och skulle ofelbart hafva gjort än större framsteg, derest icke inbördes oenighet hindrat. Arnheim var nemligen här, liksom öfverallt, en krångelmakare; den andre deremot häftig och oförsigtig. Jag känner Jakob Duwall, sade konungen; han duger bättre att handtera svärdet än att handtera menniskor. Han sökte, fastän fåfängt, att förlika dem, och var just sysselsatt med att se sig om efter någon skickligare befälhafvare i Duwalls ställe, då Wallensteins infall i Saxen ditkallade Arnheim, och slaget vid Lützen slutade konungens bekymmer äfven i detta afseende.

Under förra hälften af året 1630 hade Alexander Lesslie öfverbefälet uti Pommern; under sednare hälften åter konungen sjelf. Sedan svenskarna tågat mera åt söder, lemnades det åt Banér, Kniephausen och Lesslie, och längre fram åt Lars Kagg samt några andra begynnande och mindre utmärkta befälhafvare; sedan nemligen denna landsort icke mera var utsatt för fara och fiender.

Kriget uti Mecklenburg och sedermera uti det sydligare Neder-Saxen var hufvudsakligen öfverlemnadt åt Åke Tott. Han fördref de kejserliga ur förstnämnda hertigdöme och framträngde ända till Hamburg. Det var meningen, att han också skulle bemägtiga sig Brehmen