han bure i hjertat o. s. v. Maximilian af Bäjern, underrättad om dessa öfverläggningar, skref till kejsaren och förklarade: det han hoppades, att den karlen, som på kurfurstarnas begäran blifvit från fältherrevärdigheten afsatt, icke skulle utan deras samtycke till samma plats åter upphöjas. — Mot allt detta invände Wallensteins försvarare, att konung Ferdinands bristande krigserfarenhet kunde ådraga riket olycka, honom sjelf skada och skam i stället för den väntade äran. Det vore också försigtigast att från hans person afvända allt det missnöje, den förbittring, som måste åtfölja de oundgängliga utskrifningarna af gärder och folk. Wallenstein vore deremot vid sådant redan van, och egde dessutom ingen kärlek att förlora. Slutligen och förnämligast att Wallenstein vore den enda man i verlden, som hade nog anseende att först kunna samla, bilda och tillsammanhålla en krigshär, och sedan med hopp om framgång föra densamma mot de segrande svenskarna. Vigten af detta sista och hufvudsakliga skäl kunde icke nekas: och då Wallenstein var på en gång fruktad, men oumbärlig, beslöt man att genom en slags medelväg förena de stridiga meningarna. Den unge Ferdinand skulle blifva öfverfältherre och Wallenstein hans närmaste ledare och råd. Ett sändebud afgick till Prag för att utforska, huruvida denne sednare kunde förmås att åter ingå i kejsarens tjenst. Man förteg dock visligen den del af förslaget, att han skulle stå under konung Ferdinands öfverbefäl; han blef endast inbjuden till Wien för att om dessa ärender med kejsaren närmare öfverlägga. Wallenstein gaf bestämdt afslag, förebärande som ursäkt en svår fotgikt, hvilken hindrade honom från både resor och krigsrörelser. Ferdinand skref ånyo, beklagande sjukdomen och sig sjelf, som derigenom nödgades sakna en så utmärkt fältherres hjelp. Han hoppades dock, att Wallenstein icke skulle öfvergifva sin kejsare i dess närvarande nöd; begärde derföre och anhöll, det Wallenstein ville komma till Wien eller till någon närmare ort, hvarifrån underhandlingen lättare kunde fortsättas; bad honom också dermed skynda; eljest kunde
