öfvermagt. Men motståndet var också för tredje gången orubbligt. Wallenstein gjorde allt för att bibehålla fältet. Piccolomini med sex sår besteg den sjunde hästen i spetsen för sitt regemente, vid hvilket nästan hela befälet och en stor del af manskapet hade fallit. De återstående öfvergåfvo icke sin öfverste. Dessa hjeltemodiga ansträngningar, understödda af skyddande dimmor, uppehöllo striden, till dess qvällens mörker gjorde slut derpå. Men knappt hade fäktandet af denna sistnämnda orsak upphört, förrän Wallenstein gaf befallning till aftåg, hvilket så hastigt anträddes, att artilleriet lemnades på valplatsen. Straxt efter hans bortgång anlände det pappenheimska fotfolket från Halle. I brist på bestämd föreskrift gingo de efter den flyende hären till Leipzig.
Svenskarna stannade under natten på slagfältet och tillegnade sig derigenom det ovedersägligaste beviset på vunnen seger. Om morgonen kommo några kroater för att bortföra wallensteinska kanonerna. De blefvo sjelfva bortfösta af svenskarna, som bemägtigat sig österrikarnas så väl artilleri som efterlemnade tross.
Den egentliga striden hade med få uppehåll varat i hela sex timmar, och det under serdeles häftig förbittring. Också låg slagfältet betäckt med döda. Man räknade deraf niotusen, ovisst huru många på hvardera sidan. De kejserliga förlorade allt sitt artilleri, en mängd fanor samt Pappenheim och icke mindre än nio öfverstar; svenskarna å sin sida äfven många fanor, dessutom höfdingarna Brahe, Winckel, Uslar m. fl., samt slutligen deras store konung.
