Sida:Gustaf II Adolf.djvu/443

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
435
OM MARIA ELEONORA.

bestämdt förklarade, att den i sådant fall ämnade möta våld med våld, och då man föreställde enkedrottningen obehaget af att blifva från kyrkodörren tillbakavisad, afstod hon ändtligen från sitt trotsande; men begärde deremot att ännu blott en enda gång få besöka grafven; hon erbjöd sig att derefter aldrig mer sådant begära, och tillika att vid samma tillfälle i kistan nedlägga konungens hjerta. Äfven denna bön vägrades under förevändning, att regeringen icke borde bryta sitt en gång fattade och öppet uttalade beslut; och att dessutom ett sådant uppträde kunde medföra våda för drottningens redan förut försvagade helsa. Emedlertid sökte än rådsherrar, än biskopar att lugna och leda henne medelst allvarliga föreställningar. Som kristen borde hon vara nöjd med hvad Gud beslutat. Han vet bäst, hvad oss nyttigt är, och på honom allena skola vi förtrösta, men icke på döda kroppar. — Gud är de lefvandes, icke de dödas Gud. — Att störa de aflidnes ro strider dessutom mot skriftens ord, förnuftets och den sanna kärlekens bud och slutligen mot alla folkslags plägseder o. s. v. Det lyckades omsider att besegra hennes envisa motstånd. Hon lemnade ifrån sig hjertat, hvilket med gulddosa och omgifvande sammetspung i all tysthet blef i konungens kista nedlagdt, och dermed fick denna obehagliga tvist ett efterlängtadt slut.

Drottningens sorg tycktes deremot aldrig vilja upphöra. Redan från första ankomsten till Nyköping lät hon i sitt rum med svart kläde öfverdraga både väggar, tak, möbler och golf. Fönsterna blefvo på samma sätt tillstängda, så att kammaren endast upplystes af facklor och vaxljus. Uti denna dystra omgifning satt drottningen beständigt innesluten, sjelf klädd uti djupaste sorgdrägt, gråtande nästan natt och dag, understundom utbrytande uti så våldsamt jemrande, att en hvar, som det hörde och såg, kände medlidande med hennes olyckliga tillstånd. Man hoppades någon förändring efter ankomsten till Stockholm och konungens begrafning; men förgäfves. Maria Eleonora fortsatte sitt förra lefnadssätt, och endast småningom och efter flere år lugnades hennes hjerta till en mera sansad