drottningens personliga egenskaper icke kunde annat än gilla. Rådet och Ständerna kommo också enhälligt öfverens om att densamma efterfölja. Redan i förväg hade Maria Eleonora fått underrättelse om detta deras blifvande beslut, och upptog det med förbittring. Hon hade hört, sade hon, att svenska rådet ämnade skicka henne och hennes dotter med hvit käpp och hundebröd utur landet. Dessa ord, yttrade åt en af riksråden, blefvo snart framburna till de öfriga.
Sådant kunde ej annat än väcka ovilja hos dessa Gustaf Adolfs minne och ätt så tillgifna herrar, serdeles hos Axel Oxenstierna, hvilken, trogen sitt löfte åt den aflidne konungen, med ansträngande af hela sin jättekraft bemödade sig att på Kristinas barnsliga hufvud bibehålla faderns krona och det i oförminskad glans. Att för alla dessa dagsklara bevis af trohet och tillgifvenhet mötas med ovärdiga misstankar och otack väckte kallsinnighet. Den ökades genom drottningens uppförande vid begrafningen och allt sedermera. Hon omgaf sig med tyskar och kunde i allmänhet icke lida svenska folket, icke ens deras land. Det var så förskräckligt kallt. Der voro så många och förfärligt fula berg o. s. v. Dessa klagomål, i tid och otid upprepade, verkade slutligen samma känslor tillbaka, och Maria Eleonora blef föremålet för svenskarnas, om icke hat, åtminstone motvilja och förakt. Man började till rättfärdigande af sådana tänkesätt omtala och åberopa konungens omdömen, af honom någon gång i enrum och förtroliga ögonblick yttrade. Han hade en gång sagt: Äfven jag har mitt malum domesticum[1], som trycker och hindrar mig från att blifva öfvermodig öfver mina många framgångar. Det var, mente man, Maria Eleonora, som dermed åsyftats. En annan gång berättade Klas Flemming, huru konungen straxt före utresan till Tyskland hade haft följande utlåtelse: För all den trohet, som i mig beständigt visat, beder jag eder, bröder, att i händelse jag skulle
- ↑ Husliga olycka.
