Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf II Adolf.djvu/447

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
439
OM MARIA ELEONORA.

Kristina lemnades i modrens vård till en del mot rådets öfvertygelse; och till outsäglig smärta för henne sjelf, som nu för åratal såg sig innestängd likasom i ett rysligt fängelse. Den enda derifrån lemnade frihet var under lärotimmarna, hvilka hon derföre betraktade som sina gladaste stunder, och småningom förökade ända till 6 timmar för- och 6 timmar eftermiddagen, högeligen förnöjd öfver hvarje minut hon kunde slippa ur det svarta rummet. Så fortgick det uti trenne år, och det var under denna tid som Kristina grundlade sina sedermera så allmänt beundrade och ovanliga kunskaper. Rådet blef emedlertid mer och mer missnöjdt med detta uppfostringssätt. De fruktade icke utan anledning, att modrens underliga lynne och uppförande skulle inverka på dottern; serdeles betänkligt syntes det också, att lemna Sverges blifvande regentinna i händerna på en mor, som beständigt lärde henne förakt och ovilja mot samma land. Likväl kunde de icke förmå sig till det svåra steget att skilja dem åt. Men år 1636 kom ändteligen Axel Oxenstierna hem och lade allvarsam hand vid saken. Kristina blef tagen från sin mor och öfverlemnad uti pfalzgrefvinnan Katrinas vård. Maria Eleonora var utom sig. Häldre, sade hon, vill jag lefva af vatten och bröd uti främmande land, än sitta vid konungsligt bord uti Sverge.

Till dessa oenighetsfrön kom hennes förvända hushållning, uti hvilken det fanns hvarken måtta eller beräkning. Stora summor förslöstes på byggnader och hofhållning. Så snart vid hennes resor någon serdeles vacker belägenhet upptäcktes, beslöt hon att pryda densamma med byggnader och slott, och en för sådant ändamål medförd konstnär skulle straxt uppsätta ritningen; stundom börjades äfven förberedande arbeten, ehuru icke ett enda bland dessa företag hunnit fulländas. Hennes hof var både talrikt och dyrt, innefattande äfven dvärgar och narrar, till icke ringa harm för de vid sådant hofsällskap ovana svenskarna. Med gränslös frikostighet utdelade hon dyrbara skänker samt bortlemnade sina oundgängeligaste inkomster. Denna gifmildhet begagnades samvetslöst af de