De der svenskarna måtte vara ett rätt näsvist och odrägligt folk; detta så högt att Gustaf Adolf hörde hvarje ord, dock utan att låta märka sig. Andra dagen skulle han, jemnte några andra af de svenska herrarna, rida ned till Elsas för all bese ett derstädes församladt läger, och Rusdorf, en pfalzisk hofherre, blef utsedd att vara deras ledsagare. Denne fann så mycket behag uti Gustaf Adolfs umgänge, att han inlät sig med honom i ett vidlyfligt samtal, för det mesta angående då timade allmänna tilldragelser, så i Sverge som Tyskland. De vexlande utsigterna af Rhenflodens stränder gåfvo också ämnen till mången anmärkning. Då konungen såg de stora slott och länderier biskoparna ägde inom pfalziska området, sade han: Sådant skulle min nådige konung i Sverge icke fördraga; ty der hafva vi redan bragt dessa offerkonungar till naturlig ordning. Härjemnte visade han mycken ovilja för katolikerna, samt berättade huru en gammal munk i Erfurt hade mot en ringa penning, och blott för tillfredsställande af Gustaf Adolfs nyfikenhet, för honom uppläst hela katolska messan.
Rusdorf ville begagna tillfället och genom denna, som det tycktes, så förståndiga och noga underrättade svensken inleda ett giftermålsförslag mellan Gustaf Adolf och den ofvannämnda furstinnan Katrina. Han började derföre tala vidt och bredt om konungen i Sverge och dess goda egenskaper. Den andre svarade i allmänna ordalag. Han lär tala tyska och fransyska alldeles fullkomligt? sade Rusdorf. Han talar del ungefär såsom jag, svarade den andre. Men, återtog Rusdorf, det är underligt, att svenskarna tillåta sin konung så länge förblifva ogift, då likväl rikets lugn beror på tronföljden. — Svenskarnes konung, afbröt Gustaf Adolf, ämnar förmäla sig efter egen, icke efter ständernas, vilja. Nu gick Rusdorf rakt på saken och började utveckla fördelarne af sitt förslag, så väl i personligt som statshänseende. Gustaf Adolf svarade undvikande, hvarigenom samtalet slutligen vände sig återigen till allmänna angelägenheter. Vid resans slut begärde Rusdorf få veta sin följeslagares namn; det vore lyckligt
