Sida:Gustaf II Adolf.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
76
ÅKE TOTT VID GREBIN.

händelse af hans död icke skulle fälla modet eller nedlägga vapnen, förr än de tillkämpat sig en billig fred. Vid undersökningen af såret befanns dock faran ingalunda så hotande. Gustaf Adolf hade nemligen redan den tiden en ganska ansenlig fetma; så att kulan dels mot densamma, dels mot kläderna hade förlorat sin fart och stannat i magen, utan att göra någon väsentlig skada, ehuru hon ännu flere veckor efteråt icke hade kunnat uttagas. Såret var läkt inom kort. Som emedlertid konungens vänner, härigenom varnade, fruktade i framtiden någon större olycka, bådo de honom genom Axel Oxenstierna att hädanefter mindre blottställa sin egen person. Gustaf Adolf svarade med sitt vid sådana tillfällen vanliga ordspråk: Än har ingen konung fallit för en kula. Dessutom, tillade han, följer soldaten anförarens efterdöme, och den fältherre, som håller sig undan, vinner hvarken ära eller segrar. Cæsar visade sig alltid i första ledet och Alexander fuktade med eget blod hvarje valplats.

Konungens sår och deraf följande opassligbet förorsakade emedlertid oro och dröjsmål i svenska hären; så all polackarna hunno samla sig och tåga till Preussen. Danzig var återigen räddadt.




NITTONDE KAPITLET.
ÅKE TOTT VID GREBIN.

Någon tid efter denna olycka tilldrog sig en händelse, hvari Åke Tott inlade serdeles ära.

Gustaf Adolf hade nemligen skickat honom och Alexander Lesslie med 200 ryttare och 500 knektar att utforska polackarnas rörelser på Klein Werder. Vid Grebin befann han sig helt hastigt lockad uti ett bakhåll och på