att denne började laga sig till aftåg. För att påskynda flykten skulle Banér fördrifva dess musketerare utur en nästgränsande by; då konungen träffades i högra skuldran så häftigt att armen rycktes upp i höjden och han sjelf trodde densamma af en kanonkula helt och hållet borttagen. Han neddignade i famnen på Pehr Brahe, strömmar af blod frustade ur näsa och mun, och alla väntade hans ögonblickliga död. Brahe sände efter en fältskär, som för ögonblicket förband såret, hvarpå konungen återfördes till lägret. För sken skull fortsatte svenskarna anfallet, men drogo sig sedermera tillbaka. De redan på återtåget stadda polackarna undrade högeligen hvarföre svenskarna icke fullföljde den vunna fördelen. Men just i detsamma kom en öfverlöpare, som sett Gustaf Adolfs neddignande och det strömmande blodet, och berättade Koniecpolsky konungens död. Denne blef af sin store motståndares olycka så öfverraskad, att han några ögonblick stod rådlös och stum. Slutligen återförde han sina hejdade troppar till det nästan öfvergifna lägret, dock utan att oroa de tillbakatågande svenskarna.
Vid närmare undersökning befanns såret farligt, men ej dödligt. Kulan hade gått in bredvid nyckelbenet endast två tum ifrån strupen, och stannat mot skulderbladet. Då läkaren beklagade omöjligheten att densamma uttaga, svarade konungen: Låt den sitta der som ett minnesmärke! Och den fick sitta qvar så länge han lefde. Såret läktes väl småningom, men konungen fick i hela sin lifstid behålla någon stelhet uti högra armen; fingrarna, serdeles de två sista, förblefvo lama. Han hade svårt för att skrifva, och tålde från denna stunden aldrig gerna harnesk öfver skuldran, utan måste i dess ställe nyttja kyller[1].
Dessa täta bevis på konungens oförskräckta sinnelag ingåfvo soldaterna den högsta beundran, samt lifligaste åtrå att följa exemplet. Det högre befälet deremot, som
- ↑ Brah. Fol. 84.
