våren derpå firade han sjelf båda bröderna Pehr och Nils Brahes bröllop.
TJUGONDEFÖRSTA KAPITLET.
NILS SEITRNSKÖLDS DÖD.
Redan genom föregående berättelser är Nils Stiernsköld nogsamt bekant, genom sin vid Dynamynde visade sjelfuppoffring. Året derefter blef han under belägringen af Iwanogorods fästning så illa sårad, att han i flere år måste nyttja kryckor. Detta oaktadt tog han som fältmarskalk den verksammaste del uti danska kriget. Han fördref fienden från Ryssby skans i November 1611; deltog uti Gustaf Adolfs infall i Skåne om vintern 1612; beskyddade straxt derefter Småland och anförde längre fram på året tropparna i Westergötland. Sedan blef han riksråd och landshöfding i Jönköping, sändes derpå till Holland att värfva krigsfolk och slutligen som befälhafvare 1617 till Liffland. De motgångar, som Farensbachs falskhet förorsakade, tröttheten vid kriget och olägenheterna af de gamla såren, gjorde honom dock slutligen ledsen vid fältlefnaden. Varande sjelf af ett häftigt lynne, och dessutom ännu betraktande Gustaf Adolf såsom en halft omyndig yngling, tyckte han sig icke behöfva så noga väga ord och gerningar. Han skref derföre helt kort och begärde sitt afsked samt hotade att i alla fall öfvergifva krigshären, antingen hans begäran blefve bifallen eller ej. Gustaf Adolf svarade med ett för Stiernsköld helt oväntadt allvar. Oss förundrar icke litet edert obetänkta bref. I mågen veta, att derest i tagen eder det oråd före att utan vårt tillstånd öfvergifva hären, så skolen i derföre stånda oss till strängt ansvar. Vi äre icke sinnade lida sådane
