Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

101

bestodo af en nött och fläckad manskavaj, i hvilken hvarannan knapp saknades, och en kjortel af getskinn med raggen vänd utåt. Den hade förfärdigats pa så vis, att hon med en knif skurit hål utefter kanterna i de två stycken, hvaraf den gjorts, och sedan genom hålen trädt remmar och knutit ihop dem. Vackert eller bekvämt efter vanliga begrepp var det ej, men därom föreföll hon alldeles okunnig. På fötterna bar hon sockor af samma materiel som kjolen, de skyddade mot stenarnas hvassa kanter, för hvilka hon i öfrigt ej syntes vara rädd. Miss Elisabeth — denna solbrända, härdade kvinna var verkligen miss Elisabeth Devereux — gick med vårdslöst ledig hållning mot höjdkammen, på hvars andra sida bäcken flöt fram. Ehuru hvarje steg i den tryckande hettan, hvilken kom hennes blod att sjuda och klämde tinningarne som i ett skrufstäd, kostade ansträngning, gick hon lätt vaggande på höfterna. Hon var törstig och då intet vatten fanns i grottan, begaf hon sig till bäcken för att dricka. — Ett par månader förut skulle det ej fallit henne in att bekväma sig därtill, men efter mer än ett och ett halft års vistelse midt i en rik natur kan ingen undvika att taga intryck däraf, också hade ånyo en stor förändring försiggått inom henne. Och af den mur, som fordom stått mellan henne och Lind, fanns ingenting kvar. De förändrade omständigheterna hade utplånat till och med resterna af densamma, och hon var glad däråt, ty hon hade lärt sig att tänka och känna på ett nytt, ett bättre sätt.

Efter att i öfver ett år stillatigande hafva låtit Lind arbeta för att skaffa dem båda föda, det enda hon en längre tid ansett sig behöfva, hade hon plötsligt funnit det förnedrande i att låta en annan göra allt för sig. Att börja med tackade hon honom pinsamt vänligt för hans godhet och för att på något sätt visa sin erkänsla lappade hon oombedd de sista resterna af de paltor, han bar; dessutom bemödade hon sig att ständigt visa honom ett gladt ansikte, en föresats stundom ytterst svår att fullfölja.

Snart märkte hon, att Lind först blef generad och sedan misstrogen. Han drog sig för att komma henne nära och då hon vände ryggen till stirrade han med ett yttryck af gapande förvåning i sitt ansikte efter henne. Hon blef allt annat än glad öfver att dessa försök till en rättvis delning af skyldig- och rättigheter nära nog medförde raka motsatsen af det hon åsyftat, och för att om

Paradiset.11