IX.
Allt låg i korta, matta flämtningar under solens brännande
strålar. Ej ett ljud förnams, själfva bränningen
utanför öns aträndar tycktes sofva en orofylld, febertyngd
sömn och blott i drömmen göra svaga försök att störa
stillheten. Ur den luckra jorden kring bäcken, som tycktes
hafva stannat i sitt lopp, och på högslätten liksom ur hafvet
steg tystnaden så hög och mäktig, att den blef något
förnimbart för yttre sinnen.
Regntiden var länge sedan slut och nyskapandets verk inom naturen börjadt. Ånyo sköto buskar och träd friska, saftiga skott, på nytt förökade djurvärlden sig. Utefter stränderna parade sjöfåglarne, krabbor och sköldpaddor höllo till i sina hål An brydde sig knappt om att söka föda, det försiggick något annat, större och viktigare ting än att bevara ett redan halft förbrukadt lif förestodo. Och naturen, som upprepat detsamma i evigheter, fullgjorde sitt verk, dref på, där sådant behöfdes, och höll igen, där det var af öden lugnt, kärleksfullt och varsamt hann allas moder med allt, just därför att natur intet annat är än kärlek.
Nu var det middagshvilans tid, då värmen föll ned öfver allt och i beskyddande ömhet lindade bomull kring de frön, ur hvilka lefvande varelser skulle springa fram, på det att dessa sedan i sin ordning skulle varda upphofvet till nya sådana.
Ut ur hålan vid stranden kom en kvinna med långsamma och släpande men fasta steg. Det långa, mörka håret föll i en fläta utefter hennes rygg och var nedtill sammanbundet med ett vanligt snöre. Hennös klädesplagg
