103
Därmed hade hon tagit kokgropen i besittning och när han varit till skogen för att hämta bränsle eller fångat ett par krabbor vid stranden och kom tillbaka, fann han alltid en af deras konstlösa rätter färdiga väntande sig. De första experimenten misslyckades alldeles för miss Elisabeth, men Lind sväljde oföränderligt de stundom för litet eller ibland för mycket kokade bitarne och förklarade med ett vänligt grin, »att hon var tusan så mycket styfvare än han».
Under loppet af en månad lärde hon sig deras enkla kokkonsts alla små finesser och då hon blifvit säker på sin sak, började hon gå vidare för att finna något nytt. På ön växte en hel del plantor, hvilkas blad, frön eller frukter antagligen lämpade sig till kryddor eller kanske rent utaf dögo till nya anrättningar. Hon gjorde i hemlighet några försök och efter ett par tvifvelaktiga sådana märkte hon, att en i smaken pepparliknande skidfrukt med fördel lät sig användas till det traniga fågelköttet, en annan passade till sköldpaddssoppan, medan hon af de små citronartade frukterna lyckades framställa en syrlig, men smaklig kräm.
Sin första triumf på detta område hade hon firat en vecka förut. När Lind ätit det mörka, trådiga sköldpaddskött, hvaraf deras middagsmåltid bestått, utbrast han beundrande.
— Anfäkta det, miss, det här med kryddorna hade jag aldrig kunnat hitta på. — Och för att på något sätt visa sin erkänsla för hennes omsorg om honom bar han hem dubbelt så mycket bränsle som vanligt, ty fastän de ännu ägde ett par tändsticksaskar kvar, underhöllo de elden brinnande dygnet om.
De bägge skeppsbrutna gledo hvarandra märkbart närmare med hvarje dag. Den händige matrosen, som alltid hittade en utväg ur de små bryderier, hvari de emellanåt råkade, och som utan onödigt prat fullgjorde hvad han ansåg vara sina åligganden, växte i miss Elisabeths ögon. Från att hafva varit en vanlig simpel arbetare, af hvilka millioner lefde och dogo, utan att hon eller hennes likar förr ens offrat en tanke däråt, blef han en plikttrogen människa — och hur många sådana finns det väl? frågade hon sig. Efter denna sin upptäckt, som hon kallade det, blygdes hon öfver att ej hafva gjort den, förrän hon tvingats därtill. Och när småningom de barnsliga fördomar, på hvilkas bibehållande ett s. k. modärnt samhälle existerar, nötits
