104
bort från henne af omständigheter, som ingen i detta samhälle brytt sig om att förutse, fann hon med ens Linds sätt att tala, att röra sig, sitta eller gå, kort sagdt allt hos honom, utmärkt. Hennes forna fasa för den grofva huden och de krokiga ryggarne hos industriens civiliserade slafvar, alla hennes smått löjliga föreställningar om högre eller lägre klasser vek för vissheten, att han som hon var människa.
Det låg en hel del öfverdrift i denna hennes uppfattning, som födts af ångern öfver en medveten oförrätt tillfogad medmänniskor, hvilka hon aldrig känt eller brytt sig om, men det visste hon säkert, de händer, som i ett års tid dagligen räckt henne föda kunde icke förblifva grofva i längden. Hans vänliga uppmärksamhet hade adlat den valkiga huden.
Då miss Elisabeth väl tänkt sig in i detta nya, kände hon sig nära nog skamsen öfver att ej hafva funnit det långt förut. Men sedan tog hon också modigt för sig det, hon ansåg vara sin del af deras gemensamma arbete. Hon ägnade blott en kort stund åt att beklaga sina många medsystrar, som hvarken sågo eller ville se, men hon glömde därvid alldeles det sätt, hvarpå hon själf fått sina ögon öppnade.
Efter måltiden sutto de två vanligtvis en stund i klippväggens skugga och samtalade. Miss Elisabeth fick de flesta af sina gamla föreställningar om medmänniskor rättade, ty då Lind funnit att hennes vänlighet ej var ett påhitt för stunden, som han först befarat, blef han genast meddelsam. De nådde hastigt närmare hvarandra, gåfvo och togo emot små förtroenden och hon skrattade ofta åt hans historier från skansen, ur hvilka han med aldrig svikande finkänslighet plockade bort grofheterna.
Men under gårdagen störde han oväntadt det goda förhållandet och slungade in ett nytt ämne i hennes tankevärld. I ett anfall af godt lynne utropade han.
— Här lefva vi min själ precis som man å’ hustru.
Hon reste sig genast och gick tigande in i grottan, medan en brännande rodnad betäckte hennes ansikte. Detta nya blef henne för mycket och hon växlade ej ett ord med honom under hela dagen. På hans min såg ör att han ångrade sitt förflugna yttrande utan att rätt veta, hvad han gjordt för ondt, och hon föresatte sig att ej mer tänka därpå. Men i den värld där hon lefde, led hjärnan stän-
